onsdag 21 mars 2018

Äntligen en stund på terrassen

Ja det har varit tuffa veckor sen jag kom hem från sjukhuset, men tack och lov att jag är hemma.
ASIH har varit här nästan varje dag för omläggningar, provtagningar, medicin, läkarbesök, sjukgymnast, kurator mm.

Jag har fått en vårdsäng som står nere i vardagsrummet, eftersom jag har svårt att gå i trappan. Helt underbart. Det underlättar mycket för mig och sköterskorna. Jag sover så gott och mycket i den. Vi är tillsammans hela dagarna Christer och jag och jag kan bara sätta på mig sovmasken för ögonen om Christer vill fortsätta se på TV.
Det blir mycket TV när man är konvalescent. Vilket jag blev mycket längre än jag räknat med. Jag är nog lite otålig. Det går hela tiden upp och ner. Men jag försöker röra lite på mig varje dag. Jag har fått tillbaka lite muskelstyrka i höger ben, men det är fortfarande mycket svagt även beroende på tyngden av det stora lymfödemet.

"Det räcker inte med att lida, man skall kämpa också" som Christer brukar citera Niklas Ekdal. Jag tror Niklas skrev så i sin bok.

Men morfinplåster och morfintabletter hjälper mig mot smärtorna i buken, tack och lov.

Och idag kunde jag äntligen sitta på terrassen med dunjacka och under yllepläd och njuta av marssolen. Jösses vad kroppen uppskattade detta!
Nu väntar jag bara på att jag skall kunna gå ut och hälsa på hönsen också. Men vi har fortfarande mycket snö i trädgården och jag vill inte gärna bli liggande i en driva, även om jag har en gåstol som jag nog kan ta hjälp av.

I måndags hade jag t o m tandläkare här! Det finns något som heter "Mobil tandvård". En tandläkare och en sköterska kom hem och skall komma tillbaka nästa vecka för ytterligare undersökning och lite fix. Helt otroligt!

Jag hinner ju läsa en massa också.
Först och främst måste jag rekommendera en bok som jag håller på att läsa:

Maria Borelius: "Hälsorevolutionen. Vägen till en antiinflammatorisk livsstil". Det är en bok som alla borde läsa. Jag kan inte göra nog reklam för den. Hon är vetenskapsjournalist bl a och några av oss minns henne säkert från DN-tiden.

En ny författare för mig, dvs som jag inte läst tidigare är Malin Persson Giolito (Leif GW:s dotter). Hon är jurist och skriver mycket fängslande och bra. Jag har nu läst "Bara ett barn" och "Störst av allt".

Andra böcker att rekommendera:

Nicolas Barreau: "En engelsman i Paris"
Nigerianska Ayòbámi Adébáyòs "Stanna hos mig"Per Wästberg:  "Semaforen och lodlinan". Den kom Eva-Maria Bengtson till mig och gav mig så jag skulle ha något bra att läsa under Vidarklinik-vistelsen. Tack Eva-Maria än en gång. Härlig text från världen och framför allt Sudret på Gotland.
 
Det är dom jag minns just nu.
 
Och jag saknar Oliver.
Han är just nu i Vancouver i Kanada med sina föräldrar. Mamma Hanna är inbjuden till ett läkarkonvent där hon idag presenterar resultatet av sin forskning. Och eftersom Oliver bara är drygt 4 månader måste förstås hela familjen åka. Henrik har marktjänst och går mellan hotellet och konferensbyggnaden så att Oliver kan få sin mat från mamma. Det är en stor kille som äter mycket. Nu har han dessutom redan fått fyra tänder. Vad månde bliva?


Bilden är från i julas


Oliver, Hanna och jag på HS för några veckor sedan.
De tog några bilder av Oliver och mig på sjukhuset. Och vi har nu kollat med honom och han tycker det är okej att finnas med på bloggen. Är dessutom farmor med på inte så smickrande bilder kan de nog inte utnyttjas fel.

onsdag 7 mars 2018

Tre veckor på HS

Snabba kast.
Från det jag mådde så bra efter rehab på Vidarkliniken fick jag en dryg vecka senare åka in akut till sjukhuset.
Magsmärtor, uppkastningar, hög feber.
Det blev många undersökningar och operationer.  Kroppen tynade långsamt bort.

Vad var då felet?
Ja cancern med dess biverkningar av behandlingarna var det bakomliggande problemet.

Man konstaterade:
Pankreatit, inflammation i bukspottskörteln = svåra smärtor

Stopp i gaĺlgångarna, som gallsten = svåra smärtor. Fick gå igenom tre operationer och sätta in större och större stent var gång. Har nu en knapp inopererad i magen som skall spolas var tredje dag.
Hade påse på magen därifrån de första veckorna.

Stopp i urinledaren som inte har en stent. Nefrostomi, dvs ytterligare en påse på magen och ännu en operation.
Kände mig som en bag lady med alla påsar att släpa på.

Blodförgiftning. Starka antibiotika kurer.

Uttorkning respektive vätskeansamling. Min vikt varierade mellan 43 kg och 57 KG!
På en vecka. Snacka om belastning på organen. När magen nästan sprängdes vägrade jag ta emot mera dropp.
Nu verkar jag hålla ca 47 kg.
Jag har ju inte kunnat eller fått äta pga operationer och undersökningar.

Så skönt att Christer lyckades ta mig från sjukhuset och baxa hem mig.
Nu skall jag lära mig gå. Musklerna har förtvinat. Jag sover nere och kan inte gå i trappan än.
Men det blir bättre.
ASIH är här varje dag. Morfinplåster och piller hjälper fantastiskt bra mot smärtorna.

Jag har säkert glömt en del, men eftersom ni är flera som undrat tänkte jag det var lika bra att slänga  ihop några rader.