Bröllop

Nej bloggen är inte död och inte jag heller.
Även om det känts som ett gränsfall ibland.
Jag förstår att ni som inte har Facebook undrar vad som hänt. Jag hade tänkt kopiera in en del av det jag skrivit på Facebook men det funkade inte.
Kort sagt  - det har varit tufft.
Många sjukhusvistelser och operationer. För varje gång blir jag dessutom lite svagare. Men det har varit nödvändigt. Först måste man åtgärda det akuta innan man kan börja bygga upp på nytt.

Jag orkar inte radda upp allt elände utan skriver hellre om det positiva som hänt.

Jag skrev i senaste Facebookinlägget att jag nu skulle vila och ladda upp inför helgens stora händelse. Det var en Cliffhanger och jag förstår att ni blev nyfikna.

Det vi sett fram emot var Hannas och Henriks bröllop i Dalarna den 12 maj.
Hela ASIH-teamet var så engagerade och gjorde allt för att jag skulle kunna åka med. "Du skall dit om vi så skall bära dig" som en sköterska uttryckte det.
De fixade att Palliativa teamet för Leksand-Rättvik kom och hjälpte mig på hotellet. De hängde dropp på kvällen bl a.

Richard körde vår bil och jag satt bekvämt tillbakalutad som i en sjuktransport. Det gick hur bra som helst. Även om vi råkade ut för århundradets värsta åskväder mellan Hedemora och Tällberg. Har aldrig sett så många underliga blixtar, bilen skadade av åskmullret, regnet vräkte ner. Många bilar hade stannat för att vänta ut ovädret. Men det höll på i 10 mil!

Vi kom fram helskinnade men trötta på fredagkvällen.
På lördagen, bröllopsdagen, var det omväxlande mulet med lite duggregn. Vigseln var planerad till klockan 17 och en minut i spricker himlen upp och solen gassar på den vackra terrassen där vigseln hölls. Det var nästan magiskt. Och så vackert med utsikt över Siljan.
 Självklart grät jag en skvätt.
Jag fick sitta i min rullstol och alla var så förekommande. Såg till att jag hade ett glas vatten och hade det bra. Självklart skålade jag med i champagnen, "ekta perlor". Det gillar jag.

Till middag fick jag lite specialkost med en jättegod morots- och sellerisoppa som förrätt. Kunde dessvärre inte äta av den fina renkalvfilén.

Jag höll naturligtvis tal till Hanna och Henrik. Inget skrivet, talade direkt från hjärtat och var inte ett dugg nervös. Det enda jag var rädd för var att rösten inte skulle hålla. Men det gick hur fint som helst.
Jag är inte den som självklart ställer mig upp och håller tal. Men alla goda krafter var med mig denna dag.

Ja det var en dag att minnas, så mycket äkta kärlek och glädje.

Jag klistrar in en bild av familjen Wessman från terrassen på Greens hotell med utsikt över Siljan.


Hanna, Henrik, Solweig, Christer, Oliver och Richard