Njuroperation och aldrig mera simturer

Jag har nu kommit hem från KS, där man gjort en nefrostomi på vänster sida.

"Ett enkelt stick" - jo pyttsan. Det var väldigt smärtsamt och man fick fylla på med mera morfin under operationen. Jag var således vaken, inte nedsövd.
Min venport, som avdelningen inte fick att fungera, testades, rensades och röntgades samtidigt. "När jag ändå låg under lampan".  Så nu är även den fit for fight.

Men det här med stomi är rätt besvärligt. Men jag skall väl vänja mig. På måndag skall jag till distriktssköterska och få det omlagt och kanske hon har några praktiska tips hur jag skall hantera det hela.
Jag tänker undslippa er alla detaljer hur det fungerar. Du som undrar får väl fråga mig.

Det tråkiga är att jag nu inte får bada. Inte ta några simturer i sommar på morgonen, något som var så viktigt för min livskvalitet. Inte ta några härliga varmbad med aromaoljor eller renande epsomsalt.

Det är ju onödigt att dö av njursvikt om jag kan hålla cancern stången några år. Och risken att få in bakterier i njuren är förstås överhängande om man ligger i blöt. Det går ju ett rör direkt in till njurbäckenet.

Inte är det så roligt att ligga inlagd på en onkologavdelning. Det finns många riktigt sjuka medsystrar och bröder där. Och maten är förstås inte alls anpassad till cancerpatienter. De gjorde vad de kunde för att jag skulle slippa gluten och socker. Jag fick peta undan pastan osv. De hittade glutenfritt bröd i frysen. Men en tjej på rummet som var laktosallergiker, blev för avancerat. VAD kunde hon då äta? Det fanns inget alternativ till vanlig komjölk och ost t ex. Och detta skall vara ett sjukhuskök!

Ja så är läget nu.
Jag fick idag hjälp av Henrik att flytta in några stora krukor. Jag bör förstås undvika tunga lyft, nu så snart efter operationen. Och nattfrosten närmar sig.
Men oliv, citron och fikon, som står längst in mot husväggen, får vara kvar ute än. Jag vill att de skall få vara ute så länge som möjligt, innan de skall in i källaren för vinterförvaring.

Men dahliorna klippte jag ner, tog hand om knölarna  och Henrik bar bort krukorna. Fast han fick säga till mig att ta det lugnt. Det är trots allt viktigare att jag överlever, än att blommorna gör det.
Så sant!