Vecka med värk

Det har varit en smärtsam vecka.
Jag hoppas förstås att det är ryggskott, men som cancerpatient är det lätt att tankarna far iväg.
Smärtorna i ryggen, över njurarna och höften har varit intensiva, tre strykjärn som brände och två knivar som högg. Jag grät och jämrade mig högt.
Nu har det dock börjat lätta.
Jag har ju ett kluster av tumörer i området så det är inte osannolikt att någon trycker på nerverna där. Tankar som "är det början till slutet? Är det morfin som gäller hädanefter?" tar lätt plats i skallen.
Njurarna och området är ju dessutom strålskadat.

Mitt positiva jag tog en paus, orkade inte lösa upp smärtan med tankekraft. Om jag var blick stilla mattades värken av. Jag kunde förstås inte böja mig och när en kapsyl från den lilla sesamoljeflaskan ramlade av och in under badkaret brast det. Små saker blir jätteproblem. Denna totala hjälplöshet. Kände mig förtvivlad. Och  inte kunde jag dammsuga bort jorden från mattan där en kruka i fönstret ramlat ner. Inte kunde jag vattna blommor och växthus. Inte kunde jag klä på mig själv, få på mig byxor och strumpor. Christer fick hjälpa mig.

Jag gjorde en datortomografi, fast det gällde lungorna,  och fick hjälp på och av britsen, och då var smärtan ändå inte som värst.
Jag var på massage, trodde att det skulle släppa, men det hjälpte inte, även om det var skönt att bli omhändertagen. Fick även där hjälp med kläderna. Jag var totalt oduglig!!
Jag var tvungen att ta smärtstillande. Jag undviker det så mycket som möjligt. Vill inte belasta njurar och lever och jag vill känna var det verkligen gör ont. Men tabletten hjälpte och smärttoppen minskade. Jag kunde börja andas igen. Det är ganska bra att kunna och dessutom slappna av. Hela kroppen var som en spänd fjäder, inget flöde, ingen Qi.

Det är nog nyttigt att känna av detta ibland. Man tar så mycket för givet.
Christer har haft jobbigt med flera menièreanfall, yrselattacker, och kunde inte heller fixa så mycket.

Som tur är kom Richard. Lätt som en plätt dammsög han inte bara bort jorden från matten utan hela huset, tog fram kapsylen under badkaret, vattnade i växthuset mm.
Och sen kom Henrik hem, direkt från Ungern där han och Hanna varit en vecka.
Han berättade så livfullt om och visade bilder från deras lyckade resa så jag blev så uppiggad.

De hade deltagit, helt oplanerat, i en simtävling över Balatonsjön. Deras värdpar har stuga i närheten och de bestämde att simma alla fyra. Det är väl Ungerns motsvarighet till Vasaloppet. 10 000-tals deltagare simmar en sträcka på 5200 m tvärs över sjön i klart rent 25-gradigt vatten.
Balatonsjön är Centraleuropas största sjö, cirka 10 mil sydväst om Budapest och naturligtvis ett fint utflyktsställe för många ungrare och turister.

Jag tror det tog 2-3 timmar att korsa sjön.
Det hela var mycket välorganiserat beträffande säkerhet och service, berättade Henrik. Som mamma är det skönt att höra, även om jag vet att det är kloka och inte dumdristiga ungdomar.

Nej, Henrik jag lyckades inte göra din fina panoramabild över Balatonsjön rättvisa trots trixande i bildprogram. Men man får en uppfattning om den vackra gräsklädda stranden och sjöns blåa vatten.



En glad kvartett efter avslutad simtur, iförda T-shirtar som ett bevis att de klarade hela loppet.



Balatonsjön,

Alla gör vi våra resor, inre och yttre. Men den som inte reser kan inte heller komma hem.
Sug på den!