Vidarkliniken - here I come.

Tänk att jag har blivit beviljad rehab på Vidarkliniken i Ytterjärna.
Hela tolv dagar skall jag bara ta hand om mig själv och bli omhändertagen. Inga datorer eller mobiltelefoner är tillåtna. Så jag kommer att vara i total digital skugga 22 januari t o m 2 februari.
Det blir väldigt spännande.
Sen hoppas jag tarmen lugnar ner sig, så det inte blir katastrof av det hela.
Den är väldigt asocial. "Icke rumsren" kan man säga. Ständiga panikutryckningar och det går väl an när man är hemma. Det är alltså de gamla strålskadorna som triggades igång på nytt 110 % efter alla cellgifter.

Men annars mår jag rätt bra.
Yogan började förra veckan.
I morgon hoppas jag orka gå på "Heliga danser" i kyrkan med samtal efteråt.
Förra söndagen var Hanna, Oliver och jag på en mycket intressant konstutställning, "Den osynliga kroppen". Färglagda mikroskopförstoringar av celler, nervtrådar, genomskärningar av vävnad osv. Allt det som vi består av. Oh, så vackra vi är!!
Det var kul att gå med en läkare som jobbar inom området. Hanna kunde direkt peka ut vad de olika bilderna föreställde.
Några exempel från utställningen:

 

Det här är frisk hud där man kan se fettceller och svettkörtlar.
Bilden är inte färglagd, utan det är verkliga färger man ser.

Det här är 33 sammansatta bilder, där de olika färgerna visar nervspår med olika syften.

På måndagen var jag i Liljeholmen på en koll hos lymfterapeuten. Inget nytt alarmerande. Det bästa var att jag fick träffa Oliver igen, eftersom han bor i närheten.

 

Och i fredags var vi alla på nytt hemma hos Henrik, Hanna och Oliver. Henrik fyllde år och hade lagat jättegod middag.

Det är så läkande och roligt att träffa barn och barnbarn.

 

Jag har dessutom varit hos både optiker och audionom. Optikerbesöket resulterade i remiss till ögonläkare och audionombesöket till utprovning av hörapparat. Det är många små celler som tagit stryk av cellgifterna.

Det är klart, jag kanske tror att åldern spelar en viss roll, men eftersom läkare även skyller på cancerbehandlingarna lutar jag ju mot det. Gammal? Jag? Icke.

 

Så har jag läst en massa. T ex:

Peter Wohlleben: Trädens hemliga liv. En bok alla borde läsa för att få en bättre förståelse om naturen.

Joyce Carol Oates: Blonde. Äntligen, säger jag bara. Det tog många år innan jag tog itu med tegelstenen. Klart läsvärd och aktuell i Me too-rörelsen.

Sigrid Combüchen: Sidonie och Nathalie. Kändes obligatorisk efter alla lovord och utmärkelser. Bra.

Per Wästberg: Ute i livet. Jag var så säker på att jag läst den, men upptäckte att jag missat den delen. Denna memoardel börjar 1980, då jag fortfarande arbetade med Per. Jättekul att läsa nu om Pers engagemang och nyfikenhet på världen och på alla kontakter av maktmänniskor, författare, presidenter osv som han har och hade. Många av de kända personerna har jag fortfarande adresser till i min tummade anteckningsbok med svarta vaxpärmar. De flesta döda dock eller åtminstone "gränsfall" som jag minns Per brukade säga.

Charlie Eriksson: Aldrig ensam. Mycket välskrivet om psykisk ohälsa.

Sist men inte minst de tre böckerna om Det lilla bageriet av Jenny Colgan. Underbart charmiga och lättlästa böcker. Kan varmt rekommenderas.

 

Jag har precis kommit ut från min IR-bastu, nysvettad, ren och fräsch.

Nu TV-kväll med Christer.

 

 

 

 

 

 

 

Gott nytt år 2018

Jag önskar alla mina vänner och läsare ett gott fint 2018, med mycket kärlek, harmoni, tillit, ljus, acceptans till vad som händer och kraft och mod att möta det.

Vi firade vår fina traditionsenliga familjejul som alltid. Lite annorlunda var det förstås, för i år var Oliver  med oss.

Det blev lite stressigt för hans föräldrar som först firade med mormor, morfar, mostrar och morbror i Dalarna och sedan dagen efter hos oss. Desto kärare när vi alla var samlade.

Oliver vill inte förekomma i sociala medier med bild, men jag lovar. Han är jättefin och hur gullig som helst.

Så jag får som vanligt ställa upp själv på bild.



Jag läser julevangeliet, den gamla översättningen, (i min nya tuffa frisyr).

Efter middagen var det dags för julklappsutdelning. Eftersom jag skrivit de flesta verserna, tog jag på mig tomterollen.

På Nyårsafton blev Christer jättedålig med svår frossa bl.a. Hans läkare hade sagt att han måste åka in till sjukhus med en gång om han fick frossa och feber.

Jadå, han har, i motsats till mig, tagit influensaspruta. Något hans KOL-sköterska mer eller mindre tvingade honom till

Efter viss oro så bestämde vi att han inte hade någon feber - vem vill sitta på akuten på nyårsafton? Och som en kär läkare nära oss har sagt, kan man undvika sjukhus och vara hemma i lugn och ro, mår man mycket bättre. Helt rätt. Efter att ha sovit hela dagen i sin favoritfåtölj under yllepläd, piggnade han till och vi kunde äta vår hummer och skåla i bubblor.

Det blev ett stillsamt firande, the same procedure as last year. Återigen så tacksamma att vi har varann.

 

Det var mycket färre raketer i år. Jag tror att många tagit sitt förnuft till fånga och dragit ner på fyrverkerierna. Visst, jag tycker det är vackert, men så vansinnigt både för djur, natur, miljö och ekonomi.

Dessutom var det regn och dimma så fyrverkerierna från Bromma syntes knappt över Mälaren.

 

  



Christer önskar gott nytt år.

2017 var ett omtumlande år då hälsan stod i fokus plus att vi blev farföräldrar förstås.

Flera av mina cancersystrar som hade samma symtom som jag, somnade in. Vi har peppat och stöttat varann, men ibland orkar kroppen inte längre.

Då känns det tungt och svårt att känna tillit och ha kraft att tro på en framtid.

Men så av en märklig anledning, får man ny kraft någon stans ifrån, min familj, mina vänner som stöttar mig, känslan att allt har en mening, bubblande glädje för minsta lilla. Jag känner mig så lycklig som upplever detta.

Som jag brukar säga, jag mår mycket bättre av att vara glad, samt att jag är inbillningsfrisk. Hellre det än motsatsen.

 

I tisdags, den 28, hade solen och vi sovmorgon. Men till skillnad mot solen gick vi i alla fall upp. Det var helmörkt hela dagen. Det gäller även idag, Nyårsdagen 2018.

Sån tur att vi vet att solen finns där ovan allt det tjocka grå täcket. Hon kommer att lysa på oss i år, liksom alla år.

 

Vi har också fått det ljusare inne i huset.

Den enorma, men vackra, björken är nu fälld.

De nya grannarna tyckte att den skräpade ofantligt, vilket är sant. Och grenarna blev bara fler och tätare för varje år. I somras var vi knappt på balkongen, eftersom det var en tjock gardin framför.

Vi dokumenterade den innan den fälldes med några bilder. Den var som synes tät, även utan löv.

Det finns ju en liten trädkramare inom mig, så lite ledsamt var det nog och jag tackade trädet för den skugga och svalka den gett oss samt att den hjälpt till att hålla luften frisk.

Men det är trots allt bättre att fälla under trygga former, än att den skulle knäckas vid en storm. Den hade blivit allt för stor som solitär och rätt utsatt av vinden från sjön.

Allt är förgängligt och det är bara att acceptera.

Och ljuset är trots allt guld värt.

 



Björken, salig i åminnelse.

Med dessa ord vill jag på nytt tillönska er alla ett ljust år med mycket kärlek.
Öppna era hjärtan.