Resan fortsätter: Gott nytt år 2018

Jag önskar alla mina vänner och läsare ett gott fint 2018, med mycket kärlek, harmoni, tillit, ljus, acceptans till vad som händer och kraft och mod att möta det.

Vi firade vår fina traditionsenliga familjejul som alltid. Lite annorlunda var det förstås, för i år var Oliver med oss.

Det blev lite stressigt för hans föräldrar som först firade med mormor, morfar, mostrar och morbror i Dalarna och sedan dagen efter hos oss. Desto kärare när vi alla var samlade.

Oliver vill inte förekomma i sociala medier med bild, men jag lovar. Han är jättefin och hur gullig som helst.

Så jag får som vanligt ställa upp själv på bild.

Jag läser julevangeliet, den gamla översättningen, (i min nya tuffa frisyr).

Efter middagen var det dags för julklappsutdelning. Eftersom jag skrivit de flesta verserna, tog jag på mig tomterollen.

På Nyårsafton blev Christer jättedålig med svår frossa bl.a. Hans läkare hade sagt att han måste åka in till sjukhus med en gång om han fick frossa och feber.

Jadå, han har, i motsats till mig, tagit influensaspruta. Något hans KOL-sköterska mer eller mindre tvingade honom till

Efter viss oro så bestämde vi att han inte hade någon feber - vem vill sitta på akuten på nyårsafton? Och som en kär läkare nära oss har sagt, kan man undvika sjukhus och vara hemma i lugn och ro, mår man mycket bättre. Helt rätt. Efter att ha sovit hela dagen i sin favoritfåtölj under yllepläd, piggnade han till och vi kunde äta vår hummer och skåla i bubblor.

Det blev ett stillsamt firande, the same procedure as last year. Återigen så tacksamma att vi har varann.

Det var mycket färre raketer i år. Jag tror att många tagit sitt förnuft till fånga och dragit ner på fyrverkerierna. Visst, jag tycker det är vackert, men så vansinnigt både för djur, natur, miljö och ekonomi.

Dessutom var det regn och dimma så fyrverkerierna från Bromma syntes knappt över Mälaren.

Christer önskar gott nytt år.

2017 var ett omtumlande år då hälsan stod i fokus plus att vi blev farföräldrar förstås.

Flera av mina cancersystrar som hade samma symtom som jag, somnade in. Vi har peppat och stöttat varann, men ibland orkar kroppen inte längre.

Då känns det tungt och svårt att känna tillit och ha kraft att tro på en framtid.

Men så av en märklig anledning, får man ny kraft någon stans ifrån, min familj, mina vänner som stöttar mig, känslan att allt har en mening, bubblande glädje för minsta lilla. Jag känner mig så lycklig som upplever detta.

Som jag brukar säga, jag mår mycket bättre av att vara glad, samt att jag är inbillningsfrisk. Hellre det än motsatsen.

I tisdags, den 28, hade solen och vi sovmorgon. Men till skillnad mot solen gick vi i alla fall upp. Det var helmörkt hela dagen. Det gäller även idag, Nyårsdagen 2018.

Sån tur att vi vet att solen finns där ovan allt det tjocka grå täcket. Hon kommer att lysa på oss i år, liksom alla år.

Vi har också fått det ljusare inne i huset.

Den enorma, men vackra, björken är nu fälld.

De nya grannarna tyckte att den skräpade ofantligt, vilket är sant. Och grenarna blev bara fler och tätare för varje år. I somras var vi knappt på balkongen, eftersom det var en tjock gardin framför.

Vi dokumenterade den innan den fälldes med några bilder. Den var som synes tät, även utan löv.

Det finns ju en liten trädkramare inom mig, så lite ledsamt var det nog och jag tackade trädet för den skugga och svalka den gett oss samt att den hjälpt till att hålla luften frisk.

Men det är trots allt bättre att fälla under trygga former, än att den skulle knäckas vid en storm. Den hade blivit allt för stor som solitär och rätt utsatt av vinden från sjön.

Allt är förgängligt och det är bara att acceptera.

Och ljuset är trots allt guld värt.