Den tog bara lite semester.
Jag tappade lite energi - ibland drabbas man av energitjuvar. Det är flera incidenter som gjort mig låg ett tag. Det hade egentligen inte med sjukdomen att göra, fast jag kände hur dåligt kroppen mådde av denna "försurning". Framför allt drabbades jag av oförrätter från en i grannskapet. Han sårade mig så djupt med sitt koleriska beteende så jag föll pladask. Jag grät mer än då jag fick mitt första cancerbesked. Kroppen mådde inte alls bra av det. Det var ett rejält övergrepp.
Jag var så totalt oförberedd. Jag omges av så mycket kärlek och vänlighet så jag hade nästan glömt att det kan vara annorlunda. Ett bryskt uppvaknande.
Men eftersom jag vägrar att känna mig som offer helt enkelt för att jag inte mår bra av det, måste jag hjälpa kroppen och sinnet.
"Mot dumhet kämpar själva gudarna förgäves" sa Friedrich Schiller.
Jag kan inte göra om en människa, men jag kan göra om mitt förhållande till vad som sker. Återigen - det är inte hur man har det, utan hur man tar det. En gammal kär klyscha.
Jag tyckte synd om honom. Tänk att gå omkring och vara så arg och stressad och hatad av alla.
Jag har inte träffat honom sen dess och det känns bara bra.
Jag tänkte mycket på boken "Radical Forgiveness" av Colin C Tipping, som jag läste när jag var på Arcadiakliniken i Tyskland för precis ett år sedan.
För att jag skulle må bra måste jag förlåta honom och släppa taget. Därför hade jag inte tänkt skriva om detta, inte älta om igen.
Men samtidigt är ju bloggen till även för mina medresenärer och jag vill gärna tipsa om sånt som får mig att må bra.
1. Först måste jag gå igenom vad som hänt, berätta för nära personer som vill lyssna, så att jag inte ser mig själv som offer. I det här läget är det MIN sanning som gäller.
2. Känn hur det känns. Känslorna är den verkliga kraften. Styrkan ligger i att få vara sårbar och mänsklig. "You cannot heal what you don't feel".
3. Sen får man försöka dra energin från episoden och inse att det är min tolkning av det hela. Okej, han var dum och jag blev orättvist behandlad, men när chocken släppt sitter det mesta i huvudet.
4. Jag kanske behövde detta för att växa som människa?
5. Sen kommer det svåra, att få kunskapen om detta att gå in på cellnivå, att integrera de fysiska, mentala, emotionella och andliga kropparna så att allt blir en enhet. Här krävdes fysisk aktivitet, djupandning etc.
Jag vill gärna citera Tipping vad han skriver i kapitlet Making room for miracles beträffande cancer i våra kroppar och på vår planet. Vi drabbade får se det som en tröst.
"The adage 'as above - so below' is meaningful too, in terms of how we respond to both cancer in our bodies and to the cancer of our planet. Waging war on cancer with toxic drugs and other violent treatments will never bring about to the cure of cancer. Violent, high-tech, politically motivated solutions to the earth' s problem, won't work either. The only thing that will work, in both cases, is LOVE. When we really comprehend this, we will have understood the gift of both earth changes and cancer.
No lesson is more crucial than his one. People with cancer are BRAVE SOULS who have come to the physical plane with a mission to demonstrate the futility of projecting anger and war on the body and on ourselves. Their mission is to help us understand that the only answer to any situation is LOVE. Our gift in return is to hear their loving message."
"Whether or not we raise our vibrations sufficiently to prevent trauma and come into loving resonance with all of life voluntarity, the end result ultimately will be the same"
Fint va?
Nu är det en alldeles för vacker morgon för att sitta inne och skriva en blogg. Jag satt ute och åt min gröt efter en stilla qigongstund och lyssnade på det ihärdiga pipet av fågelungar alldeles i närheten. DE lever verkligen i nuet. Deras kärleksfulla föräldrar ser till att de får mat, kärlek, trygghet och värme. Det är väl det allt går ut på?
Jag tog några bilder från vår trädgård. Värmen är på väg, allt är föränderligt och inget är beständigt. Man måste fånga ögonblicken.
