Känslor i kroppen efter preliminärt besked.

Lilla Silke har värpt!
Det har hon inte gjort sedan den 4 september.
Jag är så glad att jag kunde bryta hennes mönster med att ligga och ruva - fast det inte fanns något ägg. Nu är det bara en tidsfråga innan Blomman också blir fertil och börjar lägga ägg, hoppas jag.

Jag förstår att ni alla är nyfikna på vad datortomografin visade.
Jag får inget definitivt besked förrän jag träffar läkare den 30 september.
Jag ringde Radiumhemmet i fredags och det var inget roligt preliminärt besked, så jag väljer att inte kommentera det. Inte ta ut några olyckor i förväg. Jag mår ju likadant i kroppen.

Fast det gjorde jag inte i fredags efter telefonsamtalet.
Jag hade precis fått gotlandsbesök, av min syster och svåger, och även pojkarna kom. Vi skulle äta middag tillsammans.
Det blev ingen champagne men det var skönt att dela oron med mina närmaste och käraste.

Men jag gick sen som i en bubbla och på autopilot.
På kvällen var jag ruskigt trött. Tankarna rusade fram och tillbaka, massor av frågor, hela kroppen vibrerade, ansiktet hettade, total inre kalabalik och obalans.
Jag är ju lite konstig, men jag tycker det är intressant hur kroppen fysiskt reagerar.
När jag skulle somna bad jag att jag skulle få sova och att allt skulle kännas bättre dan därpå. Med hjälp av djupa andetag, att kunna känna in i kroppen och hitta tillbaka till glädjen, till min inre källa där allt är lugnt och stilla, somnade jag.

Och nu känns det bra igen. Det är samtalen och besöken på Radiumhemmet som knäcker en.
Men okej, visst är jag glad att de finns.

Nu ser jag framtiden an. Behövs det, finns ju alltid Arcadia som kunde bromsa tillväxten sist.

Tack för alla tummar och böner.
Nu behöver jag dem mer än någonsin.



Jag väljer denna bild, stilla kontemplation i Japan.

Datortomografi, skörd och höns förstås

På måndag den 14 klockan 13 skall jag göra en ny datortomografi på Unilabs vid Globen.

Då hoppas jag att maskinen ser mig lika frisk som jag själv gör. Status quo eller helst förstås att tumörerna/metastaserna har minskat eller försvunnit.

Jag ber er, alla kära vänner, att hålla tummarna, be böner, att så är fallet. Hittills har det ju hjälpt :)
Vilket jag är oerhört tacksam över.

De här vackra sensommardagarna har jag ägnat åt att skörda, klippa gräs, rensat lite och solat på balkongen. Det gäller att fånga de sista solstrålarna och fylla på D-vitamindepån.

Jag måste visa en bild på en bifftomat jag plockade i växthuset. Den vägde 534 gram, dvs över ett halvt kilo!
När jag skar itu den, syntes det att den var odlad med kärlek.

Som hönsmamma måste jag förstås berätta om senaste nytt på hönsfronten.
Lilla Silke, som inbillar sig att hon skall bli mamma, ligger och "ruvar", utan ägg.
Jag läste att silkeshönor kan ruva ihjäl sig, så beteendet måste brytas. Bästa botemedlet är att ge henne befruktade ägg eller kycklingar, så hon förstår att hon snart ruvat färdigt. Men hur får man tag på det?

Jag valde i stället att bära ut henne varje dag, så att hon åtminstone äter, dricker och får solljus. Dessutom var jag tvungen att stänga luckan, så hon inte sprang in med detsamma igen.
Hon blev så sur! Hormonerna sprutade och det gick ut över stackars Blomman.
Lilla Silke lekte stridstupp och for emot Blomman, som visserligen är dubbelt så stor, men blev förstås livrädd.
Som tur var har Silke nu lugnat ner sig, är ute varje dag, men värper inget. Hon ligger rätt mycket och då står Blomman och vaktar henne så  hon får ligga i fred. Blomman har nog ett väldigt gott hjärta, det lilla livet.
Finns det någon hönsexpert som har några flera tips?

Jag sitter här och eftersvettas med en kopp te efter en lång härlig session, med meditation, i bastun.
Livet är gott.

Vidarklinik, flyktingkatastrof, höns. Den stora och den lilla världen och egen energi mitt i all detta.

Veckan varit ganska intensiv och jag är rätt trött.

Heldagsregn och lågtryck idag lättar ju inte precis upp. I natt har det kommit 35 mm och åskan dånade. Regnet var välkommet. Efter regniga juni och juli hann det torka upp rejält i sommarmånaden augusti.

Var finns glädjen och energin inom mig?
Det finns händelser som tar väldigt mycket energi, både ute i världen och i det lilla livet. Då gäller det att hitta det positiva i vad som sker.

Lille Alan Kurdi dog inte förgäves. Hans öde öppnade många hjärtan. Det blev en sån konkret bild av vad som händer.

En nära vän råkade ut för en olycka, men hade en enorm tur trots allt. Det kunde ha blivit mycket värre. Och man blir åter igen påmind om hur skört livet och hälsan är.

En oro har varit för Lilla Silke som nu legat i flera dagar och knappt ätit. Jag hoppas att hon tror att hon ligger och ruvar på sitt obefruktade ägg. Hon verkar sur men frisk. Under henne låg ett ägg som jag pillade fram.  Och idag kan jag förstå henne om hon inte vill gå ut i regnet. Men jag hoppas hon skall äta och dricka och bli glad igen.

Jag lägger in några bilder från när de fick gå i extrahagen en vacker dag.


Lilla bedårande Silke



Lilla Silken och Blomman i extrahagen

Bra dag i onsdags. Först mycket trevlig lunch med mina goda vän Lena A, sen var jag hos Fia Hobbs på behandling. Jag brukar boka tid hos henne när det närmar sig ny datortomografi. Hon kände ingen "negativ aktivitet" förutom i höften/benet.
Jag har lidit ett tag av besvärlig värk i ischiasnerven och det var den som gjorde sig påmind. Så hon behandlade den och fick igång ett bra flöde. När jag åkte därifrån hade jag fruktansvärt ont och kunde knappt sitta på de hårda stolarna på tvärbanan. Solklart fall av förstförsämring. Vissa grejer måste värka ut för att sen bli bättre. Och redan nästa dag kände jag klar förbättring. Det småmolar visserligen fortfarande emellanåt, men topparna av smärta är borta.
En bra påminnelse om hur jag skall sitta och hur jag skall böja ryggen då jag jobbar i trädgården etc.
Min fina duktiga kropp som hela tiden påminner mig.

Fredagen var en intensiv dag.
Först ärenden, bl. a till biblioteket i Fruängen som skulle ha en bok jag ville ha. Efter mycket letande konstaterade personalen att den var borta.
Därefter till Vidarkliniken. När vi kom till Ytterjärna stod det en lapp på dörren att Vidarklinikens vårdcentral, där jag fått tid, hade flyttat till centrala Järna. Som tur var hade vi marginaler och hann dit i tid.
Jag träffade en ny bra läkare som skrev ut Iscador till mig. Det var så positivt. Han var så imponerad av mitt hälsotillstånd. "Du är ett unikum. Det är oerhört sällsynt att man mår så bra efter den tuffa diagnosen du fick i fjol. Mycket klokt av dig att tacka nej till en ny omgång cellgifter", menade han. "Du verkar göra allting rätt", sa han. Jag nästan studsade av glädje därifrån.
När jag var på Apoteket i Järna väntade Christer i bilen och blir påbackad. Bilen framför kör in sin dragkrok i vår fina bil. Så oerhört trist och onödigt.
Allt besvär nu med försäkringsbolag, verkstad osv. Fast i det stora hela är det trots allt ett mindre problem.

Vi körde vidare till Gnesta, köpte ekologiskt hönsfoder på Granngården och hälsade på släktingar.
Det var mycket trevligt, men så trött och urlakad jag var när jag kom hem.
Då fanns det inga marginaler kvar.
Tur man är pensionär och kan vila och i bästa fall sova ut när man behöver.

I kväll blir det meditation hos Eva S, då skall nog kroppen få tillbaka lite lugn och energi igen.