Svar på DT, nyskördat och tarmlagning

"Jag reser mig igen" - ja, jag kan inte låta bli att citera Torsten Flinck.
Jag tycker det är så fantastiskt vad den här lilla kroppen, liksom alla kroppar, kan klara av bara den får lite hjälp.
Visst är det ett mirakel allt som sker inuti oss? Jag kan se hur "verkmästaren i magen" dirigerar och alla små celler vet exakt vad de skall göra för att lappa och laga. Vårt fantastiska inre Universum.
Jösses, vad tacksam jag blir!
"Förut hade du bara cancer, nu har du varit sjuk också" som en närstående sa.

Nu gäller det att få systemet att fungera igen och bli lite starkare. I går åt jag sista penicillinet och tarmen måste lagas. Det lär ta ett år - någon skrev tre år - för tarmslemhinnan att läka efter en kraftig antibiotikakur. Men man kan hjälpa den. Äta glutenfritt förstås, men det gör jag ju alltid.  Det gäller att fylla på med bra enzymer så att det går lite fortare. Mjölksyrade grönsaker, färsk ananas, pro- och prebiotika och tabletter som Holistic Cellencym och en burk som jag fick i Tyskland som skall hjälpa tarmen att ta upp näringsämnena.
Det hjälper ju inte hur mycket nyttigt jag stoppar i mig om inte kroppen kan tillgodogöra sig det.

Blodvärdet hade också sjunkit mycket och jag blir nog tvungen att börja med järntabletter sa min onkolog. Hon var förvånad att jag inte fått blodtransfusion. Så nu har jag ytterligare ett papper på att jag FÅR vara trött. Jag glömmer det ibland.
Jag får se hur jag gör. Jag har inte hämtat ut dom än, går i alla fall inte att kombinera med antibiotika.

Idag är det Första Advent och jag har varit ute och skördat!
I mina odlingslådor, som jag inte sett till på en månad, men som jag haft glaslock över, fanns det många godsaker. Jag plockade små broccolibuketter, lite mangold, mycket persilja, minirödbetor, dito rädisor och små morötter, lite machesallad, stor purjolök och massor av jordärtskockor.
All blast mixade jag till mina gröna drinkar. Kände mig så rik och duktig.

Under tiden fick hönsen gå omkring och äta grönt. De trivdes lika mycket som jag. Men äggproduktionen har förstås minskat nu under mörka november. Det är en vilomånad. Ja, Lilla Silke har inte värpt sen jag var i Tyskland. Först "ruvade" hon, sen har hon ruggat. Då går all energi åt att byta fjäderdräkt. Men Blomman gav mig faktiskt ett ägg idag.

Dessutom är kylskåpet och frysarna nu fyllda med härliga ekologiska glutenfria matlådor.
Jag skrev ju i förra bloggen att jag sökte tips på färdig mat, nu när jag inte orkade stå vid spisen.

Först kom underbara grannen A. in med flera goda matlådor. Vilken kärleksgåva.
Så ringde väninnan U. och förmedlade kontakt med sin brosdotter som jobbar professionellt med exakt den typen av mat jag efterlyste.
Så de har varit här i omgångar med lådor. Vi frossar i jättegod rödbetssoppa med pepparrotskräm,
fyllda galetter (crèpes gjorda på bovetemjöl) med ärtpuré, kikärtsbiffar med tomatsås, vegetarisk lasagne mm. Nu skall jag nog gå upp de kilon som rasade.

Så var det ju svaret på datortomografin, som vi alla väntade på. Det dröjde länge innan jag fick svar , men det var värt att vänta på.
Visserligen hade metastaserna/lymfkörtlarna längs med aorta "diskret ökat i storlek", men det rör sig om mm. En ovanligt svag tillväxt. Och den största uppe ovan nyckelbenet HADE MINSKAT 2 mm.
Det sista tog jag till mig förstås. Dom är så ytliga och lättast att påverka med Infraröd värme. Jättekul.

Jag har nu suttit i min bastu och kört en meditation med chakrabalansering och skall gå ner och äta tillsammans med Christer och tända första ljuset. Det känns så hoppfullt.

Ut ur dimman

Novemberdimman fick en ny betydelse för mig i år.
Nej det blev ingen operation förra torsdagen.
Jag har legat på KS, fruktansvärt sjuk, i en vecka.
Febern har i fyra - fem dagar pendlat mellan 39 och 41 grader.
Efter akutbesöket pga. stomiproblemet förra tisdagen började jag bli dålig. Kom dock iväg till DT på morgonen dagen efter, tack vare leverans från dörr till dörr med hjälp av Christer.
Men då vi kommit hem, druckit kaffe  och ätit smörgås - det sista jag åt på länge - försvann jag in i dimman.
Febern steg och eftersom vi haft en tidig morgon så trodde Christer att jag bara var trött och låg och sov. Han hade ju själv somnat.
På kvällen och natten trodde jag att vi var tvungna att ringa ambulans, men Richard skulle hämta mig på morgonen och köra mig till den planerade tiden på Urologen. Det var ju perfekt, trodde jag.

När han skulle hämta mig, fick han väcka mig, hjälpa mig att få på mig kläder, dricka ett glas Proviva, kvittera ut rullstol på KS och köra mig till Urologen.

En knäpp sköterska förstod inte hur sjuk jag var, gick igenom sitt frågeformulär och någon doktor fick jag inte träffa. Hon körde mig ner till anestesiläkaren och sa att nu kunde jag ringa min man att han kunde hämta mig.
En underbar anestesiläkare såg dock direkt hur det var med mig och sa till sköterskan att jag definitivt inte fick åka hem utan måste genast till akuten, där Christer hittade mig.

Många provtagningar och ny DT och lång väntan. Jag badade i svett och annat på min brits, men who cares? Jag var omhändertagen och väntade bara att få komma till avdelning. Att jag skulle bli kvar stod klart väldigt tidigt.

Klockan 22 kördes jag äntligen upp till det enda lediga rum de hade - på Neurologen. Jag måste ha enskilt rum , eftersom jag fått vård utomlands. Tack för det! Hade inte klarat att legat på sal. Det rann ur alla kroppsöppningar och jag stönade i mina feberyror.

Jag hade fått en enorm kraftig urinvägs-njurinfektion.
Jag pumpades full av stark antibiotika av olika slag. Det hjälpte inte, sabbade bara hela systemet med diarré etc. som följd.
Man försökte få ner febern med maxdos av Alvedon. Men så fort den började avta fick jag en enorm frossa. Dvs. fyra gånger per dygn.
En gång sjönk febern tillfälligtvis ner till 37,9 men var på en halvtimme uppe i 40,7.
Tufft för en gammal cancersjuk kropp. Spontan hypertermi, kroppens naturliga försvarssystem. Okej en dag orkar man kanske, men inte fem.

Nej, det var inte roligt. För första gången (?) i mitt liv hade jag ingen aptit (förutom under cellgiftsbehandlingen 2010). Jag fick förstås en massa dropp under tiden, men svettades kopiöst och höll på att torka ut. Flera nätter fick jag byta lakan och skjorta tre gånger, då jag låg och frös på kalla blöta lakan. Dessutom hade jag diarré, hur jag nu kunde få det, jag hade ju inte ätit något.
Och när jag kräktes upp vattnet och Alvedonet bad jag att på även Alvedon intravenöst. Det var precis vad kroppen behövde. Ett långsamt intag så att man till slut fick ner febern till runt 38.

Jag försökte verkligen peta i mig lite mat. Utan mat, hade jag ju inte en chans att få tillbaka krafterna.
Även om den mikrovärmda sjukhusmaten inte är näringsrik precis.
Jag tog en tugga, la mig ner och bad kroppen ta emot den. Sen kunde jag följa den från matstrupen ner i magsäcken, tolvfingertarmen och ner till tunntarmen där jag tappade kontakten. Intressant.
Jag befann mig på något sätt helt inuti mig själv. Jag kunde ju inte göra annat än att ligga platt ner.

Det gillade inte lungorna förstås. Jag hade svårt att syresätta blodet, trots syrgas hela tiden, kunde inte dra djupa andetag och fick förstås ont. Det var det första jag tränade på då jag kunde gå på toa själv. Dumt att dra på sig lunginflammation också. Jag låg och tränade njur- och lungqigongövningar i tanken, förde qi genom kroppen, då jag började bli lite bättre.

Ja, det var en ny upplevelse. Så mycket den här lilla kroppen måste utstå. Men jag är tillbaka på andra sidan och klarade även denna utmaning. Fruktansvärt trött, matt och orkeslös.
Christer har varit på Apoteket och hämtat ut dunderstark antibiotika som jag nu äter här hemma.
Läkaren säger att det kommer att ta flera veckor innan jag kan räkna med att återfå krafterna. Så det är bara att vila och försöka  komma ut och andas lite frisk novemberluft i små omgångar.

När man ligger som ett kolli, märker man hur stor skillnad det är på all vårdpersonal. Hur olika lämpad man faktiskt kan vara. Det jag framför allt la märke till var

Händer - hur, och om, du tar i mig som patient. Är du närvarande?
Rösten - hur talar du till mig? Till mig eller över mitt huvud? Med vilken röst?
Ögonen - ser du mig? Är de snälla och empatiska?

Alla är precis lika stressade, kan vara inne hos mig lika lång tid, men vilken skillnad det kan vara på kvalitet och hur man använder den tiden.

Om jag varit orolig, har det varit för Christer. Han har haft det tufft och känt av sin menière.
Först är jag 14 dagar i Tyskland och fick ju en lätt febertopp där och sen försvann jag ibland knappt kontaktbar och med oviss utgång.
Tur att han haft sönerna och hönsen.

Lilla Silke har legat och ruvat igen. Det började hon med när jag var i Tyskland, men Blomman har blommat upp till en fullfjädrad stilig ung dam som lägger ägg nästan varje dag. Hon är en baddare att flyga och är verkligen "herren på täppan". Hon flyger upp i plommon- eller körsbärsträdet och har full koll på omgivningen. Kanske därför Lilla Silke tycker det är skönt att ligga i sitt rede? Hon kan ju inte flyga, silkeshöna som hon är.

Så kära vänner. Nu förstår ni varför jag inte hört av mig och jag ber om ursäkt om alla obesvarade mejl som ligger i min inkorg sen en månad tillbaka. Jag kanske inte orkar svara till alla. Det är därför bloggen är så behändig som sammanfattning till de som undrar.

Det här inlägget blev förstås mycket längre än jag tänkt mig. Jag kunde inte sova och tyckte det var lika bra att skriva av mig.
I mitt huvud har jag formulerat så mycket visdom och bra formuleringar. Synd att tankens kraft inte är så stark att den går att sätta på pränt i en dator.
Jag är som sagt lite snurrig och febrig än, men oerhört tacksam och förundrad över vad denna lekamen klarar av, bara den får adekvat hjälp.
Ett mirakel var gång.

Jo det var ju två saker jag undrar om jag kan få tips på.

1. Finns det någon take away restaurang som serverar god, glutenfri ekologisk mat i söderförort? Typ pajer, grytor o dyl. som man kan ha till hands och frysa ner. Själv orkar jag inte stå vid spisen långa stunder, den här typen av matlagning är inte heller Christers specialitet och nu måste jag verkligen försöka äta upp mig.

2. Någon inkännande bra frisör i närheten som klarar svintohår? Jag är rätt skör och orkar inte med någon hurtig typ som skäller på mig att jag misshandlat håret. Efter en veckas vridande och vändande har jag nu en perfekt afrofrisyr, men det är inte riktigt min stil. Jag har långt hår, långt ner på ryggen. Det var så roligt att spara det, lite som protest mot att bli skallíg om jag tackat ja till cellgifterna. Men nu måste det bli sax. Jag försökte i går med inpackning, kokosfett, och sprejat med conditioner, äppelcidervinäger och olivolja (läst på nätet). Inget har hjälpt. Har försökt slita isär testerna - det skall ju ändå klippas - men det är ihopsnurrat. Hade jag vetat att jag skulle bli liggande hade jag förstås bett om hjälp att fläta det. Men det kändes inte som viktigast i sammanhanget.
Jag minns att min mamma förtvivlat fick ta till saxen när jag var liten. "Lammkrull" sa man då.

Och nej - jag har inte fått svar på datortomografin.
Pest eller kolera?

Datortomografi i morgon onsdag 11.

Kopierar in det jag just skrev på Facebook för att hålla er övriga underrättade.

Jodå, jag har kommit hem. Men inte i lugn och ro.
Omläggning i går.
Akut till KS idag då "backventilslangen?" gått av. Det blev röntgen och grävande i njuren igen.
I morgonbitti tidigarelagd datortomografi på Unilabs på Globen. Massor av tummar, please! Smiley heart
...

På torsdag åter till KS, Urologen för inskrivning. Operation nästa vecka, då jag dessutom skall hinna med ytterligare två andra läkarbesök.
Pensionärsliv - jo jag tackar.

Fast i Tyskland

Det är ingen dans på rosor att vara cancerpatient. Surprise!
Livet är fullt av utmaningar. Stort som smått.
Planet som skulle ta mig hem idag, var inställt pga Lufthansas strejk.
Det var inte sånt här jag skulle lägga min energi på.
Många onödiga nervösa timmar.
Det löser sig, men visst är det frustrerande.
Jag blir kvar en dag extra, upp i ottan, fast jag bokade eftermiddagsplan för att slippa.

Andra utmaningar:
I förra veckan rann en dag och natt bokstavligen bort.
Problem med läckande njure.
Var jag än satte eller la mig, blev det dyngsurt.
Tre sköterskor och en läkare försökte hitta felet. Man var beredd att sända mig till stadens sjukhus, för att undersöka.
Jag blev oerhört rädd och ledsen.  Det var inte därför jag kom hit.
Tack och lov hittade jag själv felet så småningom,  fel på en av anslutningarna.
Mycket tvätt av kläder och sängkläder blev det .

Vad värre var, var att jag förra helgen började känna mig febrig och få ont i rygg och blåsa.
Måndag morgon går jag genast ner till sköterskorna, får njurte , lämna urinprov och ta tempen.
Febern stiger snabbt och doktorn fick skriva ut penicillin. Jag hade 38,6, efter jag tagit första tabletten.
Usch så sjuk och eländig jag var. Orkade förstås inget, men febern sjönk efter någon dag och jag slapp sjukhuset.

I sådana här fall, är det tur med västerländsk medicin. Njurarna slås fort ut och att chansa att långsiktigt bota, var det givetvis inte tal om.
Då hade jag ju inte heller kunnat ta de behandlingar som jag kommit ner för.

Så det finns flera anledningar till att jag inte hört av mig på bloggen.
Internet är oerhört långsamt och när vi har pauser bör vi vila. Inte vara aktiv på sociala medier.
Tar dessutom lång tid att skriva på plattan.

Hoppas kunna berätta om vad jag gjort här nere, när jag väl kommit hem.