Ut ur dimman

Novemberdimman fick en ny betydelse för mig i år.
Nej det blev ingen operation förra torsdagen.
Jag har legat på KS, fruktansvärt sjuk, i en vecka.
Febern har i fyra - fem dagar pendlat mellan 39 och 41 grader.
Efter akutbesöket pga. stomiproblemet förra tisdagen började jag bli dålig. Kom dock iväg till DT på morgonen dagen efter, tack vare leverans från dörr till dörr med hjälp av Christer.
Men då vi kommit hem, druckit kaffe  och ätit smörgås - det sista jag åt på länge - försvann jag in i dimman.
Febern steg och eftersom vi haft en tidig morgon så trodde Christer att jag bara var trött och låg och sov. Han hade ju själv somnat.
På kvällen och natten trodde jag att vi var tvungna att ringa ambulans, men Richard skulle hämta mig på morgonen och köra mig till den planerade tiden på Urologen. Det var ju perfekt, trodde jag.

När han skulle hämta mig, fick han väcka mig, hjälpa mig att få på mig kläder, dricka ett glas Proviva, kvittera ut rullstol på KS och köra mig till Urologen.

En knäpp sköterska förstod inte hur sjuk jag var, gick igenom sitt frågeformulär och någon doktor fick jag inte träffa. Hon körde mig ner till anestesiläkaren och sa att nu kunde jag ringa min man att han kunde hämta mig.
En underbar anestesiläkare såg dock direkt hur det var med mig och sa till sköterskan att jag definitivt inte fick åka hem utan måste genast till akuten, där Christer hittade mig.

Många provtagningar och ny DT och lång väntan. Jag badade i svett och annat på min brits, men who cares? Jag var omhändertagen och väntade bara att få komma till avdelning. Att jag skulle bli kvar stod klart väldigt tidigt.

Klockan 22 kördes jag äntligen upp till det enda lediga rum de hade - på Neurologen. Jag måste ha enskilt rum , eftersom jag fått vård utomlands. Tack för det! Hade inte klarat att legat på sal. Det rann ur alla kroppsöppningar och jag stönade i mina feberyror.

Jag hade fått en enorm kraftig urinvägs-njurinfektion.
Jag pumpades full av stark antibiotika av olika slag. Det hjälpte inte, sabbade bara hela systemet med diarré etc. som följd.
Man försökte få ner febern med maxdos av Alvedon. Men så fort den började avta fick jag en enorm frossa. Dvs. fyra gånger per dygn.
En gång sjönk febern tillfälligtvis ner till 37,9 men var på en halvtimme uppe i 40,7.
Tufft för en gammal cancersjuk kropp. Spontan hypertermi, kroppens naturliga försvarssystem. Okej en dag orkar man kanske, men inte fem.

Nej, det var inte roligt. För första gången (?) i mitt liv hade jag ingen aptit (förutom under cellgiftsbehandlingen 2010). Jag fick förstås en massa dropp under tiden, men svettades kopiöst och höll på att torka ut. Flera nätter fick jag byta lakan och skjorta tre gånger, då jag låg och frös på kalla blöta lakan. Dessutom hade jag diarré, hur jag nu kunde få det, jag hade ju inte ätit något.
Och när jag kräktes upp vattnet och Alvedonet bad jag att på även Alvedon intravenöst. Det var precis vad kroppen behövde. Ett långsamt intag så att man till slut fick ner febern till runt 38.

Jag försökte verkligen peta i mig lite mat. Utan mat, hade jag ju inte en chans att få tillbaka krafterna.
Även om den mikrovärmda sjukhusmaten inte är näringsrik precis.
Jag tog en tugga, la mig ner och bad kroppen ta emot den. Sen kunde jag följa den från matstrupen ner i magsäcken, tolvfingertarmen och ner till tunntarmen där jag tappade kontakten. Intressant.
Jag befann mig på något sätt helt inuti mig själv. Jag kunde ju inte göra annat än att ligga platt ner.

Det gillade inte lungorna förstås. Jag hade svårt att syresätta blodet, trots syrgas hela tiden, kunde inte dra djupa andetag och fick förstås ont. Det var det första jag tränade på då jag kunde gå på toa själv. Dumt att dra på sig lunginflammation också. Jag låg och tränade njur- och lungqigongövningar i tanken, förde qi genom kroppen, då jag började bli lite bättre.

Ja, det var en ny upplevelse. Så mycket den här lilla kroppen måste utstå. Men jag är tillbaka på andra sidan och klarade även denna utmaning. Fruktansvärt trött, matt och orkeslös.
Christer har varit på Apoteket och hämtat ut dunderstark antibiotika som jag nu äter här hemma.
Läkaren säger att det kommer att ta flera veckor innan jag kan räkna med att återfå krafterna. Så det är bara att vila och försöka  komma ut och andas lite frisk novemberluft i små omgångar.

När man ligger som ett kolli, märker man hur stor skillnad det är på all vårdpersonal. Hur olika lämpad man faktiskt kan vara. Det jag framför allt la märke till var

Händer - hur, och om, du tar i mig som patient. Är du närvarande?
Rösten - hur talar du till mig? Till mig eller över mitt huvud? Med vilken röst?
Ögonen - ser du mig? Är de snälla och empatiska?

Alla är precis lika stressade, kan vara inne hos mig lika lång tid, men vilken skillnad det kan vara på kvalitet och hur man använder den tiden.

Om jag varit orolig, har det varit för Christer. Han har haft det tufft och känt av sin menière.
Först är jag 14 dagar i Tyskland och fick ju en lätt febertopp där och sen försvann jag ibland knappt kontaktbar och med oviss utgång.
Tur att han haft sönerna och hönsen.

Lilla Silke har legat och ruvat igen. Det började hon med när jag var i Tyskland, men Blomman har blommat upp till en fullfjädrad stilig ung dam som lägger ägg nästan varje dag. Hon är en baddare att flyga och är verkligen "herren på täppan". Hon flyger upp i plommon- eller körsbärsträdet och har full koll på omgivningen. Kanske därför Lilla Silke tycker det är skönt att ligga i sitt rede? Hon kan ju inte flyga, silkeshöna som hon är.

Så kära vänner. Nu förstår ni varför jag inte hört av mig och jag ber om ursäkt om alla obesvarade mejl som ligger i min inkorg sen en månad tillbaka. Jag kanske inte orkar svara till alla. Det är därför bloggen är så behändig som sammanfattning till de som undrar.

Det här inlägget blev förstås mycket längre än jag tänkt mig. Jag kunde inte sova och tyckte det var lika bra att skriva av mig.
I mitt huvud har jag formulerat så mycket visdom och bra formuleringar. Synd att tankens kraft inte är så stark att den går att sätta på pränt i en dator.
Jag är som sagt lite snurrig och febrig än, men oerhört tacksam och förundrad över vad denna lekamen klarar av, bara den får adekvat hjälp.
Ett mirakel var gång.

Jo det var ju två saker jag undrar om jag kan få tips på.

1. Finns det någon take away restaurang som serverar god, glutenfri ekologisk mat i söderförort? Typ pajer, grytor o dyl. som man kan ha till hands och frysa ner. Själv orkar jag inte stå vid spisen långa stunder, den här typen av matlagning är inte heller Christers specialitet och nu måste jag verkligen försöka äta upp mig.

2. Någon inkännande bra frisör i närheten som klarar svintohår? Jag är rätt skör och orkar inte med någon hurtig typ som skäller på mig att jag misshandlat håret. Efter en veckas vridande och vändande har jag nu en perfekt afrofrisyr, men det är inte riktigt min stil. Jag har långt hår, långt ner på ryggen. Det var så roligt att spara det, lite som protest mot att bli skallíg om jag tackat ja till cellgifterna. Men nu måste det bli sax. Jag försökte i går med inpackning, kokosfett, och sprejat med conditioner, äppelcidervinäger och olivolja (läst på nätet). Inget har hjälpt. Har försökt slita isär testerna - det skall ju ändå klippas - men det är ihopsnurrat. Hade jag vetat att jag skulle bli liggande hade jag förstås bett om hjälp att fläta det. Men det kändes inte som viktigast i sammanhanget.
Jag minns att min mamma förtvivlat fick ta till saxen när jag var liten. "Lammkrull" sa man då.

Och nej - jag har inte fått svar på datortomografin.
Pest eller kolera?