Prat och mat och ny resa

Det har varit en social vecka med många härliga samtal.
Flera vänner har varit och handlat i min lilla eko-shop. Det är alltid lika trevligt.

I måndags var t ex Kerstin Wigstrand och jag och åt en god lunch på Café Uddvillan före shoppingen.

Solweig- ifall ni glömt hur jag ser ut.

 

Och fina Kerstin.

Vi njöt inte bara av varandras sällskap och maten utan även av den fantastiska utsikten över ett delvis snöklätt Mälaren.

På tisdagen fick jag ett kärt besök av Eva R från Ekerö/Helgö. Då åt vi Palsternackssoppa som jag ännu hade i frysen från Ellenmeaves sändningar. Det var hon som hjälpte mig före jul med matlådor. Eva hade med sig sitt goda fröknäcke, torkade päron och en underbar tulpanbukett (som vi dock inte åt upp).

 

 

I går var vi hos Henrik och Hanna och firade Hanna som fyllde år. Det var så trevligt att träffa alla.

Hon fick en så fin tårta av sina föräldrar, så jag var tvungen att ta kort av den.

Själv fick jag en härlig fruktsallad. Så omtänksamt. Jag äter ju inte socker.

Och senare på kvällen - ytterligare en höjdpunkt - hämtade vi Richard som kom hem från Peru.
Han var så enormt nöjd över sin upplevelserika resa. Kände sig lycklig och glad trots att han varit på resande fot 1 1/2 dygn och givetvis var trött.
Tänk vad barnens väl och ve påverkar en. När de mår bra, mår man själv bra. Det spelar igen roll hur gamla de är. Mamma är man hela livet.

Nu planerar jag att åka tillbaka till Arcadiakliniken i Tyskland. Det blev lite brådhastat beslut, pga. av att jag vill åka medan jag har min "frihet", dvs utan stomi eller slangar som trasslar till det hela.
Jag vill ju kunna utnyttja de hälsosamma termalbaden, alla behandlingar och förhoppningsvis klara mig utan infektioner den här gången.
Läkarna har ju "hotat" med att det inte verkar räcka med stenten de opererade in här på KS, utan det finns en risk att jag måste ha externa kateter/stomi från njurarna igen.
Vi får se. Vi tar en dag i taget. Just nu mår jag bra.

Vi har ett litet snötäcke i trädgården, men jag bar ut hönorna till en gräsplätt, så de fick äta lite färskt grönt gräs. De svarar med att värpa bra, ger oss mycket goda ägg.
De fick vara ute i trädgården medan jag klippte en del perenner som börjar se väldigt skräpiga ut. Det vill jag hinna med innan jag åker till Tyskland. När jag kommer hem räknar jag med att vårblommorna tittat upp.

Radiumhemmet idag: Tre plus och ett minus

Jag börjar med det roliga:

1. Benign blåsbiopsi. Dvs det misstänkta i urinblåsan, var inte cancerceller utan "bara" strålskador.
2. Förtätningen och infiltratet i lungorna tyder inte på cancer, utan infektion/inflammation.
3. Tillväxten av metastaserna/körtlarna är minimal, väsentligen oförändrade. Några har blivit ett par mm större.

Det tråkiga är att den inopererade stenten från vänster njure inte verkar fungera. Jag som var överlycklig över min frihet. Det är stor risk att jag måste ha nefrostomi igen, med allt vad det innebär. Men det är klart att jag inte vill riskera vänster njures funktion. Men jag hoppas det dröjer. Skulle vilja känna min frihet ännu någon månad - naturligtvis helst över sommaren så jag kan simma. Men det verkar inte troligt efter samtalet idag.
Urologerna får ta över så får vi höra vad de säger.
Jag skulle helst vilja åka ner en vända till Tyskland och fortsätta bromsa tillväxten av cancern och då kunna utnyttja termalbaden där.

Huvudsaken är att jag känner mig frisk. Trött så klart men trots allt glad och tacksam över beskedet idag.

Sorg och saknad

Idag fick jag ett så tråkigt sorgebesked.
Min goda vän L. gick bort i lördags natt. Vi har följts åt och hade så många gemensamma nämnare.
Vi var på hälsokryssning tillsammans, åt luncher, utbytte minnen och upplevelser från Arcadiakliniken i Tyskland, var på workshop med vår qigongmästare Liu. Hon gjorde flera besök hos mig och min lilla shop, fast hon bodde på andra sidan stan mm mm.
Vi utbytte erfarenheter, tipsade och peppade varann på vår cancerresa. Hon var ständigt i mina tankar.
Så sent som i torsdags hade vi mejlkontakt.

När jag fick mitt besked från senaste datortomografin där det stod att man sett något misstänkt på lungorna, skrev jag lite skämtsamt att "måste jag följa dig i allt?".
Själv led hon sen en tid tillbaka av metastaser på lungorna. Men som alltid hade hon ett tröstande ord.
"Jag håller alla tummar för dig då du ska träffa doktorn, det med lungorna behöver ju inte betyda någonting, egentligen."
När hon berättade att doktorn sagt att det nu inte fanns något att göra och att hospice får ta över, kändes det mycket tungt. Hon, och hennes familj, blev givetvis oerhört ledsna. Med ett sånt besked är det inte konstigt att kroppen och själen ger upp. De sista dagarna hade hon det jobbigt.
Hon hann inte vara på hospice ett dygn en gång.

Jag saknar och sörjer henne mycket.

Nu har jag för första gången sen den 4 oktober i fjol, tagit ett varmbad! Jag fick ju inte bada med nefrostomin. Oh vad skönt det var. Jag gjorde ett detoxbad med epsomsalt, kokosolja och lavendelolja. Och hade levande ljus och tänkte på L. Hon var mig mycket nära.
Sen gick jag in i IR-bastun och fortsatte meditera. Drack detoxte och citronvatten i mängd därinne. Renande och stärkande. Så nu känner jag mig stärkt och tillfreds igen.

På torsdag träffar jag min onkolog och får då höra vad läkarna anser om senaste datortomografin.