Seglivat virus, dramatik och födelsedagsfirande

Ja viruset som Christer och jag drabbades av är väldigt seglivat.
Vi hostar ännu och har noll energi.
Christer som har kraftigt nedsatt lungfunktion fick det väldigt besvärligt i torsdags. Han fick andningssvårigheter så jag var tvungen att tillkalla ambulans.
Två lugna, fina killar kom snabbt, gav honom syrgas och körde med blåsljus och sirener till Huddinge sjukhus. Vi blev väldigt väl mottagna och man gjorde nödvändiga undersökningar i akutrummet och för min del kändes det skönt att Christer blev omhändertagen. Jag kunde överlåta ansvaret och släppa oron.
Det var meningen han skulle vara kvar över natten. Henrik skulle komma och hämta mig. Men fem minuter innan Henrik anlände kom nya besked. Det fanns ingen ledig säng till Christer på sjukhuset, syresättningen var nu nästan normal så man trodde han skulle ha det bättre hemma. Klockan var då närmare 20 på kvällen och vi var rejält trötta.
Och visst var det skönt att vi fick komma hem i lugn och ro. Christer fick med sig en del mediciner och resten hämtade Henrik ut på Apoteket dagen efter, som var min födelsedag.

Det blev av förklarliga skäl ett stillsamt firande den 22. Henrik var och köpte 5 säckar ekologisk plantjord, 12 rosor, färsk rödingfilé mm, så det blev en fin dag i alla fall.

Men i går var vi på restaurang Le Bon och åt en fin middag. Christer orkade inte följa med, men vi tog bubbel här hemma, innan ungdomarna och jag åkte in till Hornsbergs strand via Kungsträdgårdens blommande körsbärsträd.

Meny: Cava med Amuse Bouche (bubbel och laxbakelse)
Skaldjursplateau med ostron, rökta räkor, ishavsräkor, krabbklor, surdegstoast, olika majonnäser
Grillad tender steak - helgrillad oxfilé, grillad rödräka, baconlindade haricots verts, cocktailtomater, bordelaisesås, pommes chips garlic & herbs.

En riklig skaldjursplateau

Oj vad gott allt var. Jag njöt verkligen av både mat, miljö (sjöutsikt) och sällskap.
Jag har faktiskt aldrig ätit ostron förut, så nu kan jag pricka av ytterligare en upplevelse. Nåja, upplevelse, det smakade ungefär som musslor. Men OM det funnits på min "Before I die"-lista, så är ostronätandet avbockat.

Slurp, så hade jag sugit i mig mitt första ostron.



Hanna och jag skålar med...



Henrik och Richard



Till dessert åt vi sen hemma äkta Mozartkugeln som Hanna haft med sig hem från Salzburg, där hon varit en vecka och jobbat. En underbart fin pralin, som nog bara gjorde gott i min kropp.
Det är guldkanterna i tillvaron som har sån läkande förmåga tror jag.

Idag trodde jag att jag skulle behöva ta itu med de sista fönstren. Men jag blev räddad av snöstorm - flera riktiga "staräurar". Hjälpt av naturen att faktiskt ta det lugnt.

Tack alla söta älskade vänner för uppvaktningar på Facebook, mejl, kort och telefon. Mitt bekräftelsebehov har nu blivit tillgodosett för en tid framöver.... Det värmer hjärtat.

En vecka i sängen

Jag hann knappt sätta punkt efter förra bloggen som handlade om hur pigg, stark och energifylld jag kände mig, innan jag blev utslagen igen.

Både Christer och jag drabbades av ett elakt virus som totalt knockade oss. Det kom som en blixt från en klar himmel. Normalt brukar man känna sig lite risig innan och kunna mota Olle i grind med Sancho, teer osv., men det här däckade oss direkt, Christer några timmar före mig.

Hög feber och en fruktansvärd hosta och värk.
Det är jobbigt när man är sjuka samtidigt och ingen har hand om marktjänsten. Nu hade vi förstås ingen aptit, men vi var riktigt eländiga. Två nätter övervägde jag om jag var tvungen att ringa ambulans, vi har ju lite i bagaget att dras med.
Men tanken på att ligga 12 timmar på akuten, få en massa antibiotika, smärtstillande, jobbiga undersökningar och provtagningar, var verkligen något vi ville undvika. Kroppen ville ju bara vila, sova och vara i fred. Och om vi klarade oss hade vi förmodligen byggt upp ett eget immunförsvar mot just det här viruset...
Och jag är ju på benen idag. Matt, besvärlig hosta, javisst, men just nu feberfri.

Christer mår också ännu risigt. Det är ett segt virus det här.
Och det är verkligen synd. Han hade sett fram emot att träffa gamla klasskompisar från Södra Latin. De skulle träffas i kväll och fira att det var precis 50 år sedan de tog studenten. Flera av dem har han inte sett på just 50 år.

Ja, jag var på benen i veckan också, dvs hönsen måste ju skötas morgon och kväll. Men jag gjorde förstås minsta möjliga. De hade det lite trist. Sin egen hage kan de utan och innan.
Så igår fick de vara ute en stund i extrahagen. Richard var här med mat hos oss, hjälpte till med en del och muntrade upp.
Plötsligt hör vi ett gällt skrik. Jag far ut. Grannens stora svarta katt jagar Lilla Silke!!
Blomman hade hittat ett hål eller flugit över så hon låg inne i redet och värpte, så Silke var alldeles ensam. Katten försvinner när vi schasar och skriker, jag öppnar för Silke och hon springer med jetfart och flaxar med sina minivingar till sin egen hage. Jag har aldrig sett henne springa så enormt fort, kanonkula är bara förnamnet. Hon har väldigt korta ben så man fattar inte att hon kan få upp en sån hastighet.
Det lilla livet. Hon var förstås vettskrämd och jag kan föreställa mig hur det lilla hjärtat pickade.
Det gjorde mitt också. Och det var inte alls bra att rusa ut så. Jag var alldeles slut efteråt och kände mig eländig. Men man blir som en lejonhona vid såna tillfällen. Rör inte mina ungar!

Trädgårdsarbetet har förstås stannat av helt och hållet. Men det är världsliga saker. Nu gäller det att bli frisk igen och bygga upp på nytt. Jag måste lära mig att inte ta ut mig så fort jag känner att jag har lite krafter. Det är så lätt att tänka "jag skall bara..". Men jag har inga marginaler. Punkt.

Hinner/orkar jag inte räfsa så får vi väl "städa" genom att köra över med gräsklipparen. Det är faktiskt inte hela världen.

En fantastisk sak med denna vecka är att jag har inte känt av det minsta av ryggen/benen. Jag har ju haft sån smärta. Totalt borta så fort jag fick feber! Jag gick ju fortfarande i trappor, var ute hos hönsen osv, men kände absolut ingenting.
Men i morse. när jag var feberfri, var värken tillbaka. Förklara det den som kan.

No news are good news

Jag upptäckte att det var ett tag sedan jag skrev något i bloggen.

När jag väl vilat ut från Tysklandsresan - jag sov i 10 - 12 timmar per natt - kände jag mig så energifylld.
Solen lyste och jag satte igång med "vårbruket". Dvs. först och främst måste jag sålla jorden i komposterna.
Vilket härligt jobb hönsen och jag har tillsammans. Det är tungt och det blir många vilopauser och jag är långt ifrån färdig. Men vilken lycka att fylla planteringslådorna med kärra efter kärra med egen jord. För att inte tala om vilken lycka Blomman och Lilla Silke kände. Så mycket smaskigt serverat på ett ställe, maskar, tusenfotingar, gråsuggor osv.

Här i trädgården blommar nu vintergäck (snart utblommade), snöklockor = klosterliljor, vårstjärnor, scilla, krokus, blåsippor, julrosor och lungört som humlorna tycker så mycket om. Påskliljorna har stora knoppar och slår nog ut idag i värmen.
En vacker påfågelöga kom på besök då jag stod och qigongade i solen i morse.

Gissa om jag är tacksam för att kroppen orkar så mycket. Jag promenerar till Axelsbergs vårdcentral två gånger i veckan för provtagning, portspolning och nålbyte.
Men ischiasen är för besvärlig. Det krävs mycket tankekraft att lösa upp smärtan när den är för intensiv. Självklart gör jag mina övningar också, men det vill inte släppa helt.

Senaste kreatininprovet - njurfunktion - var nere på 63!!! Det är helt underbart. Mina underbara duktiga njurar jobbar på bra. I Tyskland fick jag njurinpackning, särskilt te och en intravenös medicin som skall stärka njurarna. Så jag hoppas hoppas att den inopererade stenten skall fortsätta fungera bra och att jag skall slippa nefrostomin (påsen) igen. Då kan jag simma i sommar som vanligt!

I går kunde jag drömma mig till Sri Lanka då Hanna och Henrik var och visade sina bilder därifrån. Vilken vacker ö. Vi fick ayurvediska hälsoteer därifrån. Oj så pigga och friska vi skall bli.