En vecka i sängen

Jag hann knappt sätta punkt efter förra bloggen som handlade om hur pigg, stark och energifylld jag kände mig, innan jag blev utslagen igen.

Både Christer och jag drabbades av ett elakt virus som totalt knockade oss. Det kom som en blixt från en klar himmel. Normalt brukar man känna sig lite risig innan och kunna mota Olle i grind med Sancho, teer osv., men det här däckade oss direkt, Christer några timmar före mig.

Hög feber och en fruktansvärd hosta och värk.
Det är jobbigt när man är sjuka samtidigt och ingen har hand om marktjänsten. Nu hade vi förstås ingen aptit, men vi var riktigt eländiga. Två nätter övervägde jag om jag var tvungen att ringa ambulans, vi har ju lite i bagaget att dras med.
Men tanken på att ligga 12 timmar på akuten, få en massa antibiotika, smärtstillande, jobbiga undersökningar och provtagningar, var verkligen något vi ville undvika. Kroppen ville ju bara vila, sova och vara i fred. Och om vi klarade oss hade vi förmodligen byggt upp ett eget immunförsvar mot just det här viruset...
Och jag är ju på benen idag. Matt, besvärlig hosta, javisst, men just nu feberfri.

Christer mår också ännu risigt. Det är ett segt virus det här.
Och det är verkligen synd. Han hade sett fram emot att träffa gamla klasskompisar från Södra Latin. De skulle träffas i kväll och fira att det var precis 50 år sedan de tog studenten. Flera av dem har han inte sett på just 50 år.

Ja, jag var på benen i veckan också, dvs hönsen måste ju skötas morgon och kväll. Men jag gjorde förstås minsta möjliga. De hade det lite trist. Sin egen hage kan de utan och innan.
Så igår fick de vara ute en stund i extrahagen. Richard var här med mat hos oss, hjälpte till med en del och muntrade upp.
Plötsligt hör vi ett gällt skrik. Jag far ut. Grannens stora svarta katt jagar Lilla Silke!!
Blomman hade hittat ett hål eller flugit över så hon låg inne i redet och värpte, så Silke var alldeles ensam. Katten försvinner när vi schasar och skriker, jag öppnar för Silke och hon springer med jetfart och flaxar med sina minivingar till sin egen hage. Jag har aldrig sett henne springa så enormt fort, kanonkula är bara förnamnet. Hon har väldigt korta ben så man fattar inte att hon kan få upp en sån hastighet.
Det lilla livet. Hon var förstås vettskrämd och jag kan föreställa mig hur det lilla hjärtat pickade.
Det gjorde mitt också. Och det var inte alls bra att rusa ut så. Jag var alldeles slut efteråt och kände mig eländig. Men man blir som en lejonhona vid såna tillfällen. Rör inte mina ungar!

Trädgårdsarbetet har förstås stannat av helt och hållet. Men det är världsliga saker. Nu gäller det att bli frisk igen och bygga upp på nytt. Jag måste lära mig att inte ta ut mig så fort jag känner att jag har lite krafter. Det är så lätt att tänka "jag skall bara..". Men jag har inga marginaler. Punkt.

Hinner/orkar jag inte räfsa så får vi väl "städa" genom att köra över med gräsklipparen. Det är faktiskt inte hela världen.

En fantastisk sak med denna vecka är att jag har inte känt av det minsta av ryggen/benen. Jag har ju haft sån smärta. Totalt borta så fort jag fick feber! Jag gick ju fortfarande i trappor, var ute hos hönsen osv, men kände absolut ingenting.
Men i morse. när jag var feberfri, var värken tillbaka. Förklara det den som kan.