Åter till Vreta Kloster

När jag var 7 år var jag, tillsammans med min tre år äldre syster, brudnäbb på min kusins bröllop. Vigseln skedde i Vreta klosterkyrka.
I går var jag åter där. Några nostalgiska minnen? Icke. Jag var väl då så fokuserad på uppgiften att hålla släpet så fint som möjligt och tog inte in omgivningen.
Men det är onekligen en fin miljö.

Jag gjorde en dagsresa med buss till bland annat Vreta kloster.


Vreta klosters kyrka, ursprungligen från 1100-talet, men renoverad i omgångar.



En vacker pergolagång på klosterområdet.
Det var ett härligt ljus som strilade ner genom bladverket.

En del av den vackra klosterruinen 

Så anlände vi till Bergs slussar, som många Göta Kanal-farare känner till

De händer som grävde på Göta Kanal av Tage Danielsson
 
  De händer som grävde på Göta Kanal.

        Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Är det underligt att deras tummar blev krumma,
och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vickevire var ofta en smärre skandal
på de händer som grävde på Göta kanal.

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda
och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka.
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta.

De som inte fick känna nån piga på brösten
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.
Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.
De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Och de spikade broar och timrade slussar,
och i käftarna lade de saftiga bussar
och med knogarna slog de på snusdosans skal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!




Och här står han själv staty, Tage Danielsson, på Vasavägen i Linköping
 

 Färden fortsatte till Tannefors vid Kinda kanal, som via sjön Roxen har förbindelse till Göta kanal.






Sluss vid Kinda Kanal.



Mitt i kanalen fanns denna fina paviljong.
Jag gick givetvis ut och satte mig där en stund i avskildhet och mediterade.



Utsikt från paviljongen.




Kinda kanal.
Och i fjärran ser man den gotiska spiran på Linköpings domkyrka, där mamma och pappa vigdes 1942.




Här kan man också sätta sig och vila.
Smaklöst mitt i denna idyll? Tja, lite humor faktiskt.



Tanneforsens brus. Här låg tidigare kvarnar.

Ja, det var en liten lagom semestertripp för min del.

Jag var jättetrött då jag kom hem, men fylld med nya intryck.
"Man måste komma av gården ibland", som mamma brukade säga.