My Cancer Survival Saga

 När jag var på Arcadiakliniken i Tyskland första gången, 2014, träffade jag en författare som heter Jenny Kimberly.
Vi pratade mycket om olika behandlingar. Hon var oerhört kunnig och hade börjat skriva om sin cancerresa. Hon var så ledsen att hon inte kunde svenska, så att hon inte kunde läsa boken om min cancerresa. Där var några andra svenska patienter som lovordade min bok.

Vi har hållit kontakt dessa år och nu har Jennifer skrivit färdigt sin mycket väl genomarbetade bok och jag fick den i dagarna som present med posten. Så glad jag blev.
Hon skriver en del om vår tid i Tyskland och jag är tom med på en liten bild!

Den är oerhört bra!
Den är mycket personlig och trevligt skriven. Man får följa Jennys äventyr runt om i världen där hon bott, USA, Costa Rica, Canada, Australien. Boken är dessutom så informativ, fylld av mycket bra faktagranskad information. Och dessutom rolig. Jenny har en lågmäld humor som jag  gillar.

Hon fick leukemi för 15 år sedan och har testat många olika behandlingar. Hon har gått igenom  mycket men lever förhållandevis bra, har ett stort stöd av sonen Dmitri (känner igen mig), tänker på att äta och leva så "rent" som möjligt, ser till att hon är "grundad", dvs att det mentala spelar stor roll.

Hon skriver om olika behandlingsmetoder och ger många värdefulla tips. Jag gillar den storligen, fast jag bara hunnit läsa en tredjedel.
Jag hoppas verkligen någon svensk förläggare får ögonen på den och låter översätta den.
Jen Kimberley: My Cancer Survival Saga, And How You Could Star in Yours. (Balboa Press, A division of Hay house, 2016)

 

 

Nu senast när jag var på Santa Monica läste jag den kontroversiella, omdiskuterade och kritiserade läkaren  Erik Enbys bok "Blod, mod och envishet. På spaning efter sjukdomarnas väsen" (2012).

Det var verkligen intressant att få hans historia belyst och hur han motarbetats ständigt av etablissemanget. Här presenteras hans forskningsarbete och behandlingsprinciper som en direkt följd av forskningsresultaten.

Han arbetade ständigt med sitt starka mikroskop och såg och la märke till fenomen som tidigare inte skrivits om.

Han skriver att kroppsvätskor och vävnader hos kroniskt sjuka innehåller mikrobiologisk växt, som sannolikt medverkar till sjukdomsutveckling.

Vi har miljontals fler mikrober i kroppen än celler och är dessa inte hälsosamma, så får vi nedbrytning, försurning,  jäsning, svullnad, blockeringar i mikrocirkulationen.

Han har kallats bluffdoktorn, blivit åtalad, blev av med läkarlegitimationen osv., eftersom han inte följt normerna för hur forskning skall gå till och gått "utanför ramarna".

 

Jag läste under veckan i Falköping även "Din kropp skriker efter vatten" av Dr F Batmanghelidj (Sorena förlag). En jättebra bok om varför vatten är den viktigaste källan till hälsa och välbefinnande. Så mycket som kan åtgärdas bara man ser till att man får i sig tillräckligt mycket rent bra vatten. Exempel på lindrigare fall av högt blodtryck, stress, fetma, astma, allergier, reumatism, huvudvärk mm kan ibland åtgärdas med vattenkurer.

 

För övrigt har vi det bra nu här i Mälarhöjden med White Christmas-känsla.

Henrik var här och dammsög igår.

Richard har sett till att vi får en gran hemlevererad direkt till oss.

 

Metha var och lämnade en så vacker röd ros med grönt. Hon skulle hämta lite varor och eftersom hon var förkyld kom vi överens om att jag bara skulle hänga ut en påse med varorna. Så när jag tittar ut om hon hämtat, står där en väl inslagen blomma. Den värmde gott. Min ros i rabatten, som varit en följetong i bloggen, har också bestämt sig för att äntligen vila.

 

Det har inte kommit så mycket snö så vi har behövt skotta.

Vi tar det lugnt, hinner sitta och läsa och mysa.

Och visst kan man fira jul utan att kopparen är nyputsad?

 

I går var det en fantastisk fullmåne. Jag försökte göra fullmåneqigong som håller på en hel timme. Det gick så där. Jag fick sätta mig tre gånger, men med tankens kraft kunde jag fullfölja hela programmet och föra Qi till hela kroppen. Bra va?

 

Hönshuset börjar bli inbäddat i vit snö. Hönsen sticker ut näbben och kollar en liten runda, sen går de in i värmen igen.

 

Det isolerade hönshuset. Där trivs de allra bäst, mina små hönor Blomman (som fortfarande ruggar och därför inte värper just nu) och Lilla Silke som ger mig ett litet ägg varannan dag.

 

 

 

En lågt stående vintersol lyser över Mälaren och Brommalandet.

Och för den som undrar - min lilla butik är öppen fram till jul och fylld med många bra ekologiska julklappar.

Jag kan varmt rekommendera Maria Åkerbergs produkter.



 

Blåljus till SöS

Nu har jag åkt ambulans som patient för första gången i mitt liv om jag minns rätt.

I tisdags kväll hade jag fått svårare att andas än normalt, men trodde i vanlig ordning att det skulle gå över. Men onsdag morgon var det riktigt illa. Skyhögt blodtryck, mycket dålig syresättning (vi har apparater hemma) och en mycket jobbig andnöd och trötthet. Jag ringde till vårdcentralen som sa att jag genast skulle ringa efter ambulans.
Den kom snabbt, två trevliga tjejer satte genast igång med undersökning, satte i infart i armen, eftersom de inte hade någon nål till porten. De körde aldrig ner på  vår nerfart, utan ambulansen stod och blockerade Pettersbergsvägen hela tiden de undersökte mig. Och tänk, jag brydde mig inte!

Full fart till närmaste sjukhus som är Södersjukhuset inne i stan, blåljus och sirener.
Misstanken var hjärtsvikt och/eller blodpropp i lungan.
Ett team på sex personer tog emot. Många nya provtagningar. De beställde lungröntgen men efter att ha haft kontakt med Radiumhemmet, beslöts att jag skulle göra en datortomografi med kontrast.
Jag kördes till ett bås och var uppkopplad till en apparat.

Under tiden kom Henrik direkt från jobbet. Det hade då gått fyra timmar.
Som tur var åkte inte Christer med i ambulansen, det tog nämligen 10 timmar på akuten. Men jag tyckte mest synd om honom. Han var av förklarliga skäl väldigt orolig.
Jag fick ligga länge och vänta på röntgentid, så skönt att Henrik kommit och muntrade upp. Han åkte med mig ner till DT och såg till att jag drack mycket efter röntgen. Kontrastvätskan är inte bra för njurarna och man måste därför dricka mycket. Men på akuten finns ingen room service, utan man får klara sig själv med egen medhjälpare.
Han hade dessutom hela tiden kontakt med Richard och Christer.

Strax efter vi kommit tillbaka kom Hanna, Henriks flickvän. Mitt bås hade förstås blivit upptaget och jag fick ligga på en brits i korridoren. Det är ingen överdrift att det är kaos på akuten.

Men jag hade det trots allt rätt bra. Andnöden hade blivit bättre av all vila och det var så skönt att prata med ungdomarna. Hanna hade telefonledes ställt samma diagnos som akutläkaren. Det är så lugnt och tryggt med dom båda. De satt kvar i fem timmar! De ville ju så gärna höra vad röntgen visat och vad läkarna skulle säga.


Det bekräftades att jag har pleuralvätska, vatten i båda lungorna och i hjärtsäcken. Metastaserna trycker förmodligen också på lungorna och med lungfibrosen därtill gör att det blir svårt att andas. Det har jag ju känt länge, men nu blev det akut. Ökad dyspné (andfåddhet) och förhöjt blodtryck, dålig syresättning och något förhöjd puls, ingen feber, något förhöjd ST-avgång (syntes på EKG), vet inte exakt vad det betyder, får fråga Hanna. Krepitationer (skrapljud i lungorna), uttalade lymfangitförändringar, dvs cancern i lymfkärlen, men det är ju inget nytt. Ingen propp i lungan.

Jag hade inte ätit sedan frukost och var rejält hungrig. God aptit har jag alltid haft, även om jag är sjuk. Ett hälsotecken. Som tur var hade jag en Rawbite i väskan och vid 22-tiden fick jag en smörgås på akuten.
De jagade rum till mig. Jag hade blivit inskriven på Medicin, men där fanns ingen plats. Jag hamnade till slut på onkologavdelningen. De var mycket trevliga, men alla undrade varför jag hamnat där. Jag hörde ju till Radiumhemmet. Men det var ambulanspersonalen som bestämde vart jag skulle åka.

När jag kom upp på avdelningen fick jag av nattsköterskan  yoghurt med frusen mango, ekobanan, varmt citronvatten och smörgås. Himmelskt gott. Hon lyssnade verkligen på vad jag önskade och vad hon kunde få fram. Jag hade fönsterplats och fin sjöutsikt.
Sov förstås dåligt. På morgonen fick jag fylla i frukostönskemål. Det blev naturell youghurt igen med frusna blåbär (heja SöS!), banan, kaffe, glutenfria smörgåsar med tomat, gurka och paprika, och gott ägg med mörk gula. Jag började känna mig normal igen.
Till lunch god soppa och i stället för den sockerstinna äppelkakan med vaniljsås fick jag frukt till efterrätt. Nej, de har inte anpassat kosten till någon cancerdiet, men försöker lyssna till önskemål.
På de båda andra damernas bord stod Coca cola! Jag vill inte döma någon, men visst är det trist.
På eftermiddagen fick jag grönt te och frukt i stället för kaffe och bulle.
Christer hade då kommit och det kändes väldigt kärt.
De ville skicka mig till Radiumhemmet, kändes inte kul.

Men till slut bestämdes att jag kunde få åka med Christer hem. Härligt!
Så jag kom hem i går kväll.
Jag fick vattendrivande tablett och recept på denna som vi nu hämtat på apoteket. Tack och lov att man har chaufför.

Trött, andfådd så fort jag gör något, men oerhört glad att vara hemma. Jag mår ju i alla fall bättre. Behövde väl ligga och vila i 24 timmar och få mat på sängen och service.

Så nu går Christer och jag här och flåsar, han med sin KOL och jag med mina lungor. Men vi har det trots allt bra och känner tillförsikt. Jag får lära mig att sänka kraven ytterligare. Något som Christer har försökt lära mig under många år.

Och så får jag njuta av julblommor och snart hyacintdoft.

Santa Monica i Falköping

Ja, Falköping kan vara värt en resa.

Jag har nu kommit hem efter en veckas vistelse på Santa Monica i Falköping.

Skall nu vila upp mig här hemma, för självklart tar behandlingarna mycket ork och kraft. Men eftersom jag vet att de är välgörande, är det inget man drar sig för.

 

Mitt ödem har dock blivit större. Jag har fått många infusioner och kroppen blir vätskefylld. Dessutom har jag inte varit ute och promenerat någonting, jag har badat mycket och naturligtvis inte haft kompression på vid dessa tillfällen. Jag tyckte jag såg ut som en Michelingubbe då jag skulle fara hem.

Det blir då också mycket svårare att andas, lungfibrosen gör ju sitt till. Undra på att man blir trött.

 

Vad har jag då fått förbehandlingar denna vecka?

 

Helkroppshypertermi, där man ligger tre timmar - om man klarar det - och får upp temperaturen helst närmare 40 grader. Dr Ilga hade full koll på mig hela tiden, baddade ansiktet/huvudet med kallt vatten, gav mig att dricka och hade full koll på syresättning, temp och puls. Hade syrgas i näsan hela tiden och eftersom jag hade huvudvärk, hög puls och lite andningssvårigheter, lyssnade hon på hjärtat och tog EKG. Jag fick också hagtornsdroppar i vatten. Jag kände mig trygg och allt gick bra. Efteråt låg jag i bädden bredvid och eftersvettades och sov.

 

Ozonbastu, dvs extra syresättning av kroppen genom huden.

 

C-vitamininfusioner i port-a-cathen

Glutationinfusioner genom porten

Magnesium genom porten

Salter pga all svettning, genom porten

 

Mindfulnessmeditation varje morgon (efter min vanliga qigong i ljusterapirummet)

 

Rektal ozonterapi - syresättning

 

Magnetterapi

 

Blodprover

Läkarsamtal med undersökning

 

Healing

Taktil massage

Zonterapi

Qiterapi

Chakra Chikitsa (massage och tibetanska klangskålar)

Bubbelbad (blev så pigg av bubblorna). Champagne i bubbelbad vore förstås det optimala, men jag  höll mig till vanligt renat vatten.

Studsmatta

Yinyoga

 

Ekologisk glutenfri buffé, 3 ggr/dag

 

Digert program och lilla kroppen klarade av det. Givetvis måste man inte utnyttja allt, det är förstås individuell anpassning och här om någon gång måste man lyssna på kroppen. Samtidigt vill man ju givetvis hinna med så mycket som möjligt som erbjuds från detta fina smörgåsbord.

 

 

 

Och här sitter jag och svettas i ozonbastun.
Luften värms upp till 55 grader, kroppen svettas och porerna öppnas. Fritt fram att syresätta kroppen.



Del av den fina salladsbuffén



Här är bädden förberedd för min helkroppshypertermi.



Detalj från yogasalen.



Våra underbara sköterskor, Kamilla och Lidia.



Och så är det dags att ta farväl av Santa Monica och Kamilla, som skjutsar mig till stationen.

 

 

 

Och till sist -

Det var en ros utsprungen för länge sedan

Den har varit gömd under 50 cm snö, klarat storm och piskande regn. En överlevare av rang!