I tisdags kväll hade jag fått svårare att andas än normalt, men trodde i vanlig ordning att det skulle gå över. Men onsdag morgon var det riktigt illa. Skyhögt blodtryck, mycket dålig syresättning (vi har apparater hemma) och en mycket jobbig andnöd och trötthet. Jag ringde till vårdcentralen som sa att jag genast skulle ringa efter ambulans.
Den kom snabbt, två trevliga tjejer satte genast igång med undersökning, satte i infart i armen, eftersom de inte hade någon nål till porten. De körde aldrig ner på vår nerfart, utan ambulansen stod och blockerade Pettersbergsvägen hela tiden de undersökte mig. Och tänk, jag brydde mig inte!
Full fart till närmaste sjukhus som är Södersjukhuset inne i stan, blåljus och sirener.
Misstanken var hjärtsvikt och/eller blodpropp i lungan.
Ett team på sex personer tog emot. Många nya provtagningar. De beställde lungröntgen men efter att ha haft kontakt med Radiumhemmet, beslöts att jag skulle göra en datortomografi med kontrast.
Jag kördes till ett bås och var uppkopplad till en apparat.
Under tiden kom Henrik direkt från jobbet. Det hade då gått fyra timmar.
Som tur var åkte inte Christer med i ambulansen, det tog nämligen 10 timmar på akuten. Men jag tyckte mest synd om honom. Han var av förklarliga skäl väldigt orolig.
Jag fick ligga länge och vänta på röntgentid, så skönt att Henrik kommit och muntrade upp. Han åkte med mig ner till DT och såg till att jag drack mycket efter röntgen. Kontrastvätskan är inte bra för njurarna och man måste därför dricka mycket. Men på akuten finns ingen room service, utan man får klara sig själv med egen medhjälpare.
Han hade dessutom hela tiden kontakt med Richard och Christer.
Strax efter vi kommit tillbaka kom Hanna, Henriks flickvän. Mitt bås hade förstås blivit upptaget och jag fick ligga på en brits i korridoren. Det är ingen överdrift att det är kaos på akuten.
Men jag hade det trots allt rätt bra. Andnöden hade blivit bättre av all vila och det var så skönt att prata med ungdomarna. Hanna hade telefonledes ställt samma diagnos som akutläkaren. Det är så lugnt och tryggt med dom båda. De satt kvar i fem timmar! De ville ju så gärna höra vad röntgen visat och vad läkarna skulle säga.
Det bekräftades att jag har pleuralvätska, vatten i båda lungorna och i hjärtsäcken. Metastaserna trycker förmodligen också på lungorna och med lungfibrosen därtill gör att det blir svårt att andas. Det har jag ju känt länge, men nu blev det akut. Ökad dyspné (andfåddhet) och förhöjt blodtryck, dålig syresättning och något förhöjd puls, ingen feber, något förhöjd ST-avgång (syntes på EKG), vet inte exakt vad det betyder, får fråga Hanna. Krepitationer (skrapljud i lungorna), uttalade lymfangitförändringar, dvs cancern i lymfkärlen, men det är ju inget nytt. Ingen propp i lungan.
Jag hade inte ätit sedan frukost och var rejält hungrig. God aptit har jag alltid haft, även om jag är sjuk. Ett hälsotecken. Som tur var hade jag en Rawbite i väskan och vid 22-tiden fick jag en smörgås på akuten.
De jagade rum till mig. Jag hade blivit inskriven på Medicin, men där fanns ingen plats. Jag hamnade till slut på onkologavdelningen. De var mycket trevliga, men alla undrade varför jag hamnat där. Jag hörde ju till Radiumhemmet. Men det var ambulanspersonalen som bestämde vart jag skulle åka.
När jag kom upp på avdelningen fick jag av nattsköterskan yoghurt med frusen mango, ekobanan, varmt citronvatten och smörgås. Himmelskt gott. Hon lyssnade verkligen på vad jag önskade och vad hon kunde få fram. Jag hade fönsterplats och fin sjöutsikt.
Sov förstås dåligt. På morgonen fick jag fylla i frukostönskemål. Det blev naturell youghurt igen med frusna blåbär (heja SöS!), banan, kaffe, glutenfria smörgåsar med tomat, gurka och paprika, och gott ägg med mörk gula. Jag började känna mig normal igen.
Till lunch god soppa och i stället för den sockerstinna äppelkakan med vaniljsås fick jag frukt till efterrätt. Nej, de har inte anpassat kosten till någon cancerdiet, men försöker lyssna till önskemål.
På de båda andra damernas bord stod Coca cola! Jag vill inte döma någon, men visst är det trist.
På eftermiddagen fick jag grönt te och frukt i stället för kaffe och bulle.
Christer hade då kommit och det kändes väldigt kärt.
De ville skicka mig till Radiumhemmet, kändes inte kul.
Men till slut bestämdes att jag kunde få åka med Christer hem. Härligt!
Så jag kom hem i går kväll.
Jag fick vattendrivande tablett och recept på denna som vi nu hämtat på apoteket. Tack och lov att man har chaufför.
Trött, andfådd så fort jag gör något, men oerhört glad att vara hemma. Jag mår ju i alla fall bättre. Behövde väl ligga och vila i 24 timmar och få mat på sängen och service.
Så nu går Christer och jag här och flåsar, han med sin KOL och jag med mina lungor. Men vi har det trots allt bra och känner tillförsikt. Jag får lära mig att sänka kraven ytterligare. Något som Christer har försökt lära mig under många år.
 |
| Och så får jag njuta av julblommor och snart hyacintdoft. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar