Bröllopsdag och sjukhus

Nej det är ingen bra kombination.
Idag den 1 april firar Christer och jag 40 år tillsammans.
Och jag ligger på sjukhus!

Jag kan inte äta,  får inte behålla någon mat och i onsdags blev det ohållbart. Det hade då pågått i 12 dagar och smärtorna och besvären blev bara värre. . Jag fick åka ambulans till Huddinge sjukhus och skulle efter undersökning få göra en akutröntgen. Men det var kö till röntgen så jag blev kvar på akuten ett dygn. Fick ett eget rum med tv och dropp så jag led ingen större nöd. Jag var både uttorkad och undernärd.

Tyvärr blev det ingen röntgen på torsdagen heller, så jag blev skjutsad till avdelning.
Och här ligger jag nu fortfarande och väntar på att jag skall få min beställda akutröntgen.
Man kan inget göra förrän man vet vad som är felet.

Första dygnet fick jag vare sig äta eller dricka.  Nu får jag dricka men kan inget äta. Kroppen får dropp och syrgas.  Min stackars lilla utarmade kropp som bara blir svagare och svagare.

"Akutröntgen" beställd i onsdags har ännu inte nu lördag morgon blivit av.
Och vi som skulle fira med söner och Hanna idag.

Åter från Mösseberg och jag har sett tranorna dansa

Jag har sett tranorna dansa!
 

Jag har varit på 12 dagars rehab på Mösseberg i Falköping.
Det är ett underbart ställe.
Dessvärre blev jag sjuk den andra veckan. Jag började spy och kunde knappt äta något. Min redan så tunna kropp höll på att torkas ut. Nattjouren förberedde mig på att det kanske skulle bli ambulansfärd till Falköpings lasarett, för näringsdropp, undvika tarmvred och andra undersökningar.
Jag ville dock avvakta. Vem vill ligga i Falköping på lasarett? Med hela familjen i Stockholm.
Jag som skulle äta upp mig och bygga upp lite muskler. Förutsättningarna på Mösseberg är de bästa för det. Därav blev dock intet.
Magen var/är väldigt vätskefylld. Jag ser ut som ett svältande afrikabarn. Men jag har det enormt mycket bättre.

Jag kom hem lyckligt och väl i fredags kväll, mycket matt och trött men så lycklig!
Henrik och Hanna mötte, jag grät av starka känslor då jag kramade dom och grät ännu en gång av lycka då de visade sina guldringar.
De hade förlovat sig för en vecka sedan! De hade också flyttat in i sin nya lägenhet just på fredagen. Jag blev så pigg och ville givetvis se deras nya hem i Liljeholmen. Så fint och vad jag gläds med dem.
Sen blev det starka känslor igen när jag kramade Christer här hemma.

Nu väntar jag på samtal från min onkolog, som jag blev uppmanad att snarast kontakta då jag kom hem.
Idag känner jag dock att livsandarna återvänder. Åt lite kokt torsk i går som jag fick behålla. Men visst är det mycket i kroppen som är i obalans. Den har fått ta så mycket stryk i vinter.

Jag hann dock med att åka till Hornborgasjön som ligger bara någon mil från Falköping.  Tack vare snälla Kerstin som hade bil fick vi en stark upplevelse och se och höra detta mäktiga skådespel då tranorna samlas.
Inte trodde jag att jag någonsin skulle få uppleva detta. Har inte ens haft det på min "bucket list".
Tack Kerstin!






Åter till vackra Mösseberg



Det blev inga långa promenader i den spännande, men ack så kuperade Mössebergsparken. Men jag gick i alla fall upp till första bänken.



Soluppgång från min balkong.



Stället vi åkte till för att se på tranorna heter Trandansen och hör till Hornborgasjöns naturreservat.



Tusentals med tranor nedanför våra fötter



De var inte bara vid vattnet tranorna betade. Hela fälten var fyllda med tranor.
I bakgrunden Bjurums kyrka.

Ibland händer något särskilt och det blir stor aktivitet.

Hur väljer man bilder av alla jag tog?
Minneskortet i kameran tog slut, eftersom jag filmade en del också. Som tur är har man även telefon numera.

Ett besök i Gudhems charmiga kyrka hann vi också med på vägen hem

Och framför allt den mäktiga och vackra Gudhems klosterruin.
Det var ett nunnekloster, aktivt från 1100 - 1500 talet.

Två steg bak och ett steg fram samt Mösseberg

(Detta blogginlägg hade av någon anledning försvunnit från arkivet).

Ja , i vinter har det känts som två steg bak och ett steg fram.
Men då gäller det att framsteget blir så långt som möjligt. Och "ingenting är omöjligt" som Gunde säger.
Andningen HAR blivit bättre och nu har jag slutat med kortisonkuren och hoppas att det skall räcka med den.
I onsdags fick jag ett bakslag igen. Jag kräktes hela dagen, ingenting jag  brukar göra. Det var vare sig matförgiftning eller vinterkräksjukan. Kroppen ville bara rensa. Magen är väldigt bubblig och orolig. Men när man inget kan behålla av vad man äter, tär det rejält på krafterna. Dagen efter vägde jag 43,9 kg. Men  nu är jag på väg upp igen. 45,2 i morse.
Jag har börjat nalla av Christers näringsdrycker.
Henrik kom med eko-yoghurt och ekoblåbär torsdag morgon och sen städade han hela huset. Vilken underbar son vi har!

I söndags hade vi fin meditation i 52an som vanligt, i kväll skall jag på Cirkeldans (Heliga danser) i kyrkan. Jag får skjuts dit och hem och är med så mycket jag orkar. Det brukar vara så fina energier på dessa sammankomster.

Och på torsdag eftermiddag skall jag på en läkande session med min qigongmästare från Kina, Master Liu och Ming Niku på Spånga Friskvård.
Min underbara familj skjutsar och hämtar.

På söndag åker jag till Mösseberg i Falköping. Jag har beviljats lymfödemrehab.
Jag är förstås lite nervös att resan skall bli för jobbig och att magen skall vara så mycket i olag att jag inte kan delta i sammankomsterna och samtalen med andra cancerdrabbade.
Men nej förresten - jag är inte orolig. Det kommer att bli bra.
Jag hoppas jag också hinner med att åka ner till Santa Monica för eventuell komplementär behandling.
Om uppkoppling fungerar, kanske det blir något litet blogginlägg från Falköping.