P13, here I come samt Tack!

P13, nej det är inte namnet på något pansarregemente jag skall besöka, utan onkologavdelningen på Radiumhemmet i Solna.
I morgon börjar jag nämligen med cytostatikabehandling.
Som jag skrev om i förra bloggen, blev de senaste månaderna för tuffa för kroppen. I tre år, då jag fick bekräftat återfall av cancern,  har jag lyckats hålla metastaserna stången. Men det finns gränser för hur mycket ett nedsatt immunförsvar klarar av.
Så nu är läget akut och då får man ta till vad som står till buds. Jag får i första omgången en något "mildare" variant, Karboplatin, för att senare eventuellt ta i med värsta släggan med starkare medel och ännu mera biverkningar. Om kroppen tål det.  Njurvärdena är inte de bästa efter de sönderstrålade urinledarna för sju år sedan. Över huvud taget har kroppen varit i bättre form. En månads svält med stillaliggande och andningssvårigheter har inte heller varit optimalt för kroppen.

Nu tar vi en dag i taget. Och jag skall prata snällt med alla celler och tala om att de nu får hjälp att klara av inkräktarna. Jag får se cellgiftet som målsökare, som snabbt tar sig till metastaserna och låter resten av celler vara. Allt för att minimera skadorna och obehaget.

Men jag fick i alla fall vara hemma och fira min födelsedag med mina kära. Det blev en jättefin dag, precis som jag ville ha den.
Stort tack alla som hörde av sig.
Klistrar in det nytagna kortet av en pigg 70-åring.

Skål och tack!
(Ja det är Christers hand som syns. Han håller mig uppe både bokstavligt och bildligt talat.)

Ingen återvändo

Nej det blev för mycket för kroppen denna vinter.
Och den senaste månadens kroppsliga trauma suddade ut den lilla marginal jag hade kvar.
Tumörerna har vuxit enormt. Intravenös glukoslösning när jag inte fick eller kunde äta gillade tumörerna storligen. Äntligen fick de lite bränsle. Men det var ju samtidigt ett sätt att hålla kroppen vid liv.
Jag har under tre år kunnat hålla dem i schack tack vare mitt levnadssätt, med tillskott, rena livsmedel och miljö, hjälp från andra etc. Och har haft ett fantastiskt bra liv.
Men nu blev det för mycket för kroppen. Det finns en gräns vad ett försvagat immunförsvar klarar av.

Jag är enormt trött och orkeslös. Det är framför allt andningen som gör att jag inget orkar. Det känns som om jag hela tiden befinner mig på 5000 meters höjd i  syrefattig luft. Varje liten grej blir en stor kraftansträngning. Jag går ut till hönsen, sätter mig och vilar, gör rent, vilar etc. Likadant i trädgården. Sitter och klipper några vissna perenner, försöker rensa ut lite i växthuset men måste hela tiden sätta mig ner och andas.

Fast i morse satt jag i solen under mullbärsträdet medan hönsen "badade" i växthuset. Då njuter jag och tycker att egentligen har vi det rätt bra.

Min berömda matlust har inte kommit tillbaka. Får kämpa med att få i mig något och tvingas dricka  näringsdrycker. Jag måste försöka bygga upp lite muskler och fett.

För nu är det ingen återvändo.
Jag måste börja med cellgifter. Tumörerna har börjat bli så besvärliga och täpper till och irriterar organen.
Nästa vecka skall jag till min onkolog på Radiumhemmet och det hela drar igång.
OM kroppen är så stark att jag klarar av det är det en sex månaders kur som planeras. Så jag har sommaren inplanerad....

Jag tar en dag i taget och skall försöka ta reda på hur jag skall göra för att minimera skadorna. Om jag orkar. Man tappar snabbt fotfästet och fighting spirit.

Om jag tidigare bett om böner är det inget mot vad jag nu kommer att behöva.

💓💓💓

Gastroskopi avklarad

Så fick jag då äntligen göra min akuta datortomografi.
Det visade sig att jag hade ett stopp i duodenum,  tolvfingertarmen. Magsäcken var utspänd som en ballong och höll nästan på att spricka. Inte undra på att jag inte kunnat äta och hade ont.

Det blev smärtsam införsel av sond för att tömma magsäcken i flera dar,  samtidigt som jag kräktes hela tiden. Tack och lov fick jag, efter tjat, näringsdropp och inte bara saltlösning och glukoslösning  (det gillade tumörerna. Så mycket socker på en gång har de inte fått på många år).

Gastroskopi med operation för att vidga duodenum med en stent planerades. Jag förbereddes för operation på onsdagen, dusch, rena lakan, inte dricka, bara lite dropp. Operationen sköts upp. Det kom andra akuta fall. Samma procedur på torsdagen.  Torsdagkvällen konstaterades att man hann inte den dagen heller. Då var jag beredd att ge upp. Totalt Slut och mycket ledsen.

Fredag morgon fick jag då äntligen åka ner till operation och sövdes.
Vad jag vet har det gått bra och idag lördag får jag dricka vatten men har en smärtsam sond i näsan ner till magsäcken. Det blev knappt någon sömn i natt.

I går tömdes många platser för sjukhuset hade katastrofläge  pga det tragiska attentatet i Stockholm.  "Men du får ligga kvar", sa man till mig.

Fast jag längtar hem. Trots att familjen varit på besök nästan varje dag. Hanna, som jobbar här på HS,, har varit så engagerad och kommit efter jobbet. En kväll tillsammans med sin chef och de kunde dra i lite trådar så att något hände.

Nu har jag varit hemifrån en månad, alldeles för länge tycker både Christer, hönsen och jag.