P13, here I come samt Tack!

P13, nej det är inte namnet på något pansarregemente jag skall besöka, utan onkologavdelningen på Radiumhemmet i Solna.
I morgon börjar jag nämligen med cytostatikabehandling.
Som jag skrev om i förra bloggen, blev de senaste månaderna för tuffa för kroppen. I tre år, då jag fick bekräftat återfall av cancern,  har jag lyckats hålla metastaserna stången. Men det finns gränser för hur mycket ett nedsatt immunförsvar klarar av.
Så nu är läget akut och då får man ta till vad som står till buds. Jag får i första omgången en något "mildare" variant, Karboplatin, för att senare eventuellt ta i med värsta släggan med starkare medel och ännu mera biverkningar. Om kroppen tål det.  Njurvärdena är inte de bästa efter de sönderstrålade urinledarna för sju år sedan. Över huvud taget har kroppen varit i bättre form. En månads svält med stillaliggande och andningssvårigheter har inte heller varit optimalt för kroppen.

Nu tar vi en dag i taget. Och jag skall prata snällt med alla celler och tala om att de nu får hjälp att klara av inkräktarna. Jag får se cellgiftet som målsökare, som snabbt tar sig till metastaserna och låter resten av celler vara. Allt för att minimera skadorna och obehaget.

Men jag fick i alla fall vara hemma och fira min födelsedag med mina kära. Det blev en jättefin dag, precis som jag ville ha den.
Stort tack alla som hörde av sig.
Klistrar in det nytagna kortet av en pigg 70-åring.

Skål och tack!
(Ja det är Christers hand som syns. Han håller mig uppe både bokstavligt och bildligt talat.)