Ingen återvändo

Nej det blev för mycket för kroppen denna vinter.
Och den senaste månadens kroppsliga trauma suddade ut den lilla marginal jag hade kvar.
Tumörerna har vuxit enormt. Intravenös glukoslösning när jag inte fick eller kunde äta gillade tumörerna storligen. Äntligen fick de lite bränsle. Men det var ju samtidigt ett sätt att hålla kroppen vid liv.
Jag har under tre år kunnat hålla dem i schack tack vare mitt levnadssätt, med tillskott, rena livsmedel och miljö, hjälp från andra etc. Och har haft ett fantastiskt bra liv.
Men nu blev det för mycket för kroppen. Det finns en gräns vad ett försvagat immunförsvar klarar av.

Jag är enormt trött och orkeslös. Det är framför allt andningen som gör att jag inget orkar. Det känns som om jag hela tiden befinner mig på 5000 meters höjd i  syrefattig luft. Varje liten grej blir en stor kraftansträngning. Jag går ut till hönsen, sätter mig och vilar, gör rent, vilar etc. Likadant i trädgården. Sitter och klipper några vissna perenner, försöker rensa ut lite i växthuset men måste hela tiden sätta mig ner och andas.

Fast i morse satt jag i solen under mullbärsträdet medan hönsen "badade" i växthuset. Då njuter jag och tycker att egentligen har vi det rätt bra.

Min berömda matlust har inte kommit tillbaka. Får kämpa med att få i mig något och tvingas dricka  näringsdrycker. Jag måste försöka bygga upp lite muskler och fett.

För nu är det ingen återvändo.
Jag måste börja med cellgifter. Tumörerna har börjat bli så besvärliga och täpper till och irriterar organen.
Nästa vecka skall jag till min onkolog på Radiumhemmet och det hela drar igång.
OM kroppen är så stark att jag klarar av det är det en sex månaders kur som planeras. Så jag har sommaren inplanerad....

Jag tar en dag i taget och skall försöka ta reda på hur jag skall göra för att minimera skadorna. Om jag orkar. Man tappar snabbt fotfästet och fighting spirit.

Om jag tidigare bett om böner är det inget mot vad jag nu kommer att behöva.

💓💓💓