Mera cellgifter på torsdag.

Operationen förra veckan gick bra och jag kom hem fredag eftermiddag. Trött och skakig, men nu sitter det en ny uretärstent som skall klara ytterligare 9 månader.

Tyvärr räckte det inte med sex cytostatikabehandlingar, vilket jag hoppats på. Den synliga tumören på halsen har  krympt helt och hållet och jag trodde det var en bra indikator på att resten i kroppen också krympt.
Jadå, DT:n visade en långsam regress. Några hade krympt från 19 till 14 mm. Men det är alldeles för lite anser jag, efter allt jag gått igenom denna sommar. Men jag får ta till mig att det är en minskning.

Röntgen visade också på nya lungförändringar, vilka berodde på cellgifterna trodde min onkolog. Inte kul. Vad utsätter jag min stackars kropp för? Men jag har lättare att andas nu, vätskan i lung- och hjärtsäck var borta. Hoppas att qigongen och yogan fixar de här lungförändringarna så att det inte blir något allvarligt permanent.

Och som sagt, på torsdag är det dags igen för en härlig cocktail av cellgifter.

Vi har haft några härliga soliga höstdagar. I går var jag t o m ute och gick i skogen, med käpp visserligen, men tog mig runt hela rundan. Kunde även tanka lite vid mitt kära träd. Det var så länge sedan och jag kände mig så glad att jag klarade av det. Inga pauser på några bänkar, eftersom de var så blöta. Heja kroppen!
Och i dag har vi haft utejobbardag. Nu blir det inga fler sovtimmar i hammocken denna säsong. In med dynor, paviljongtak och de flesta pelargoner. Man får passa på innan Ophelia kommer.
Det står att orkanen Ophelia är på väg. Förhoppningsvis tappar hon fart innan hon kommer hit.

Jag har skördat rödbetor, mangold, tomater och den sista potatisen. Man känner sig så rik då man kan äta denna egenodlade, näringsrika skörd. Ekologiskt och närodlat, från landet direkt i grytan.

Och mina frukostar får jag nog äta inne nu. Tidigare har jag ju kunnat sitta ute under mullbärsträdet och njutit tillsammans med hönsen.
Nu lyser trädet gult och håller på att tappa sina löv.


Det vita mullbärsträdet i höstskrud



Jag avslutar med ett citat av Tage Danielsson som Helena af Sandeberg påminner om i Johan Cronemans intervju i dagens i DN.
"Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände."

Låt oss leva efter dessa kloka ord.