Jag har precis kommit in från min qigonghörna. Tänk att det fortfarande är så milt och snöfritt att jag kan stå ute och qigonga. Det känns bra för lungorna att få byta ut nattluften.
Mina höns är med mig tankar lite qi. När jag gett dom mat och vatten och gjort rent, får de följa med mig ut i hela trädgården De går omkring så förnöjsamt och pickar lite i det fina gruset, tuggar på ett grässtrå och krafsar bland löven.
Sara, som är den pratsamma av dom, kacklar eller kluckar lite lågmält och harmoniskt. Isa, den andra hönan, är mera tystlåten. De har blivit mera "mammiga" och de går helst närmast mig, så jag nästan trampar på dom. När jag gör "wall squat", knäböj mot vägg, måste jag kolla bakåt så jag inte sätter mig på dom.
Ett trevligt sällskap, även om de nu av åldersskäl har slutat lägga ägg.
Några rådjur passerade trädgården då vi var på väg tillbaka till hönsgården. Tur att det inte var räven denna gång.
Ja, sånt är livet på "landet" här i Mälarhöjden.
I måndags var jag på återbesök på Radiumhemmet. Min läkare kunde bara bekräfta vad jag tidigare fått besked om, att svaret från den senaste datortomografin (i oktober) var i stort sett oförändrat från undersökningen i augusti. "Så vi avvaktar tills vidare med nya cellgifter". Något annat fanns inte heller på min karta.
Hon tyckte också det var roligt att jag mådde så bra. Och det tycker vi alla. Men jag FÅR vara trött och lite lat om jag känner för det. Kroppen behöver mycket vila - och aktiviteter förstås i lagom mängd.
Jag tar mina iscadorsprutor, äter en massa kosttillskott, kör frekvensterapi varje dag, IR-bastu varannan dag och har nu gått igenom Hulda Clarks kroppsrening för lever, njurar och matsmältning.
Mina tumörer lever ett tufft liv.
Härligt att tumörerna inte växer. Synd att hönorna inte värper längre. Ska du skaffa nya, unga och värpande?
SvaraRadera