Hälsoläget - instabilt.

Jag hann inte mer än avsluta den starka antibiotikakuren, i måndags, så fick jag feber igen, över 39 grader och kraftig diarré.
Jag blir så trött.
Jag åkte dock inte in till sjukhuset, vilket jag kanske borde ha gjort, men det kändes så mycket bättre att vara kvar här hemma. Christer pysslade om mig, såg till mig en gång i timmen (stränga order från Richard), gav mig vatten och baddade pannan. Och febern sjönk. Och jag slapp ta en massa starka mediciner.
Dessvärre har jag inte hunnit/kunnat äta så mycket av all den goda mat som kyl och frys nu är fyllda av.
Jag vägde mig i går, 45,5 kg. Det är på tok för litet. Jag vill i alla fall väga 50 kg till mina 164 cm- eller 163 cm är det väl numera. Nu ser mina armar och ben ut som på en skinntorr skrynklig gammal gumma utan några muskler. Visserligen vill jag gärna bli 80 - 90 år, men inte än!

Jag dricker mycket kokosvatten för att inte torka ut och smörjer in mig med Maria Åkerbergs härliga hudkrämer eller med kokosfett. Det bara försvinner, jag vet inte vart.

Jag skriver ju inte det här för att ni skall tycka synd om mig. Jag vet ju att det blir bättre. Det är bara en förklaring till varför jag kanske inte hört av mig eller svarat på mejl som jag borde.

Urologen ringde. De hade planerat ny operation v.51 om jag kände mig bra och var infektionsfri. Det är jag ju nu inte, så operationen får skjutas på ytterligare. Och det var väl tur. Vill inte gärna vara konvalescent över jul. Sköterskan var övertygad om att min svåra diarré berodde på den tuffa antibiotikakuren jag fått, först intravenöst och sen i tablettform.
Min kropp reagerar väl med feber då den känner att den verkligen behöver vila, det känner jag till sen tidigare. Så jag är lite lat.
För första gången har jag unnat mig städhjälp. Har hittat en firma som bara använder ekologiska medel och flickan som kommer är helt underbar och duktig, jag är så nöjd. Känner mig som en lyxhustru.