Elefantben

I onsdagskväll, när jag som vanligt skulle tvätta fötterna och smörja in dom märkte jag att foten var uppsvullen. Det var som den sötaste babyfot, inga fotknölar, melleoler,  syntes. Men svullnaden fortsatte upp över hela benet, knäet jättestort och låren var stora, fasta och släta.
Nej detta elefantben var inte vackert. Och gav förstås upphov till oro.

Lymfödem är inte ovanligt efter cancerbehandlingar och med tanke på mina angripna lymfkörtlar förstod jag att det var stopp någonstans.
"Det kan ju vara blodpropp också" sa en sjuksyster lite hurtigt.
Min första tanke - vad vet jag om lymfan?
Lymfan har ingen egen pump. Den får hjälp av att röra sig genom man motionerar något, djupandas eller får lymfmassage. Om jag gått till doktorn hade jag kanske fått vattendrivande, vilket bara hade förvärrat läget. Lymfan innehåller inte bara vatten utan fett och proteiner också. Tar man då bort vattnet blir lymfvätskan ännu mera trögflytande och besvären förvärras.

Så vad gör jag? Börjar massera förstås, mot hjärtat. Tar på mig kompressionsstrumpa, som jag normalt använder vid långa flygturer, och djupandas.
Nästa morgon torrborstar jag hela kroppen, mot hjärtat, smörjer in mig och sätter på kompressionsstrumpa igen. Svullnaden har gått ner något.
Så kör jag frekvenser mot ödem på min F-scan frekvensapparat och sitter högt med benet. Och andas.
På kvällen tar jag epsombad och badar bastu, Dricker mycket Pau d'Arco te.

Motionen bestod i att plocka äpplen, ta bort tomatkrukor utomhus, skörda tomaterna och tvätta krukorna och lite annat  pyssel.
Nätterna är svala och börjar bli riktigt kalla. Men frost har vi inte haft än, tack och lov.

Ja, benet ser bättre ut nu, men jag har fortfarande kompressionsstrumpa, masserar osv. På fredag skall jag träffa min onkolog,  få DT-svaret och höra vad hon tror om ödemet.