Först vill jag börja och tacka för alla födelsedagshälsningar i går. Jag är alldeles överväldigad av all uppmärksamhet och kärlek som jag fick. Ni boostar mitt hjärta och immunförsvar. Tack tack tack!!!
För precis ett år sedan får jag ett telefonsamtal på min födelsedag - det var inget väntat samtal och benen höggs av. Det var min läkare på Ersta som fått svar på magnetkameraundersökningen. Den visade på flera nya tumörer. Jag hade då gått igenom ett halvt års mycket tuffa undersökningar pga. nya symptom, men man hade inte sett något. Eftersom jag blev så sjuk av undersökningarna bad jag till slut att få göra en MR.
Jag flyttades tillbaka till Radiumhemmet. Det blev många nya undersökningar nu med datortomografi, biopsier etc. Det har jag nog berättat om tidigare.
Jag förbereddes för dubbla cellgiftsbehandlingar, med statistiskt dålig prognos, (5 - 12 månaders överlevnad) men det var ju vad som fanns att erbjuda. Om jag inte svarade på behandlingen och njurarna slogs ut, återstod så småningom bara palliativ behandling. Jag fick en port-a-cath inopererad (jag har den kvar), provade ut peruk, fick en pärm från Radiumhemmet med förbehåll, en lista på mediciner etc.
Jag var åter i cancerfabriken. Med chock och rädsla.
Ville jag detta? Fanns det något alternativ?
Jag kontaktade min vän Fia Hobbs, Arcadia Friskvård och Arcadiakliniken i Tyskland. Mina tankar styrdes mot att analysera, strukturera och planera för alternativa/komplementära behandlingar. I början framför allt att för att stärka kroppen så mycket som möjligt inför det inferno den stod inför.
Jag bad Radiumhemmet om respit på cellgiftsbehandlingen. Okej, sa dom, men högst en månad. Läget var akut.
Jag åkte ner till Tyskland med tanken 70% för och 30% mot cellgifter. Man var väl tvungen, eller hur??
Där nere ändrades min strategi pö om pö. Jag fick reda på statistiken. Mitt immunförsvar skulle slås ut totalt och risken för återfall, i mitt fall, var 100-procentig. Med tidigare kronisk njurdiagnos borde jag nog noggrant överväga. Vilket jag gjorde. Men beslutet var mitt.
Familj och vänner har stöttat mig i mitt beslut.
Och vilket år jag haft! I stället för att ligga som ett värkbrutet kolli har jag levt. Jag har njutit av var dag. Jag har rest till Tyskland, USA och Japan. Varit på hälsokryssning till Åland, hälsat på släktingar på Gotland (och fått frekvensbehandlingar), varit på rehab i Mösseberg och fått komplementära behandlingar på Santa Monica. Gått på massage och healing. Mm mm.
Det kostar en slant att vara "alternativpatient", men oj vad det ger tillbaka av livskvalitet och en känsla av att kunna ta eget ansvar över sin kropp och hälsa så långt som möjligt.
I går morse när jag var ute och gick i solen kände jag en sån otrolig sprittande glädje i hela kroppen.
Jag qigongade vid vattnet, kände kraften från klipporna, träden, havet och solen. Jag var ett med naturen.
Efter en stund möter jag en hundägare med två hundar i löst koppel. Den en hunden konstrar och gör plötsligt ett utfall mot mig. Slänger sig mot mig med öppen käft och försöker hugga. Han når inte fram, det fattas 1 dm. Jag blir så fruktansvärt rädd.
Hundägaren rycker hunden till sig och skäller på den. Jag går därifrån med gråten i halsen. Jag känner ingen ilska mot vare sig hundägaren, som ju sa till hunden att han gjorde fel, eller mot hunden som nog var störd av någon anledning och kanske behövde uppmärksamhet. Vad vet jag?
Men den euforiska känslan är totalt borta och jag känner hur allt stagnerar i kroppen och den känns kemiskt försurad. Det är inte bra. På en sekund har varje cell i min kropp skiftat. Men vad har hänt egentligen? Jag har inte blivit biten. Solen skiner och fåglarna sjunger.
Jag stannar till och känner in känslan. Var sitter rädslan? Jag andas in i magen och släpper ut all rädsla. Jag känner hur hjärtat bultar och ger hjärtat den uppmärksamhet det behöver.
Det får ta den tid som krävs- men det funkar!
Och nu efteråt kan jag se tillbaka på händelsen men lite tacksamhet. Jag kan välja själv hur jag skall reagera på saker och ting. Det är inte lätt, men det här var en liten bra påminnelse om vad tanke, känsla, närvaro kan göra. Tack lilla hund att du var min läromästare denna gång.
Men min respekt för hundar kommer nog att kvarstå.
Födelsedagen firades med bubbel, god mat och familj - precis som det skall vara. 10 röda rosor stod på köksbordet på morgonen plus ett litet paket som innehöll puls- och syremätare. Vad han kan, min Christer.
Dessutom fick jag hem nya varor från Biofood i går, så nu är lagren påfyllda igen. De aviserade prishöjningar 1 maj, så jag ville få hem lite varor innan dess. Det var en del felexpedieringar. I stället för sex påsar kokosskivor fick jag 30. Så nu måste jag sälja ut med extra extrapris. Har nu också på nytt fått hem den populära Amarettochokladen och marsipanbaren med apelsin, veganchoklad med hela nötter (för gottegrisarna), valnötter, hasselnötter, ingefära, himalayasalt, gurkmeja mm mm.
Jag vill inte sitta för länge vid datorn. Så jag sänder nog inget brev till dig som står på min lista, utan det meddelas nog endast på detta sätt och du är välkommen att kontakta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar