Magiska ögonblick
I går stod jag vid sjön Orlångens strand och fylldes av en övermäktig känsla. Det var så sagolikt vackert. Det var alldeles tyst, sjön spegelblank, himlens märkliga molnformationer, de dansande skyarna som speglade sig i vattnet. Jag kände en sån enorm tacksamhet, glädje och sorg. Tårarna började trilla sakta.
Vi var och hälsade på sönerna i Vidja och Henrik kom och såg hur det var fatt och kramade om mig.
Det var ju det här jag skulle uppleva i sommar - inte det andra, det mörka.
I morse i min qigonghörna (den som är på bokens omslagsbild) drabbades jag av samma känsla.
Hönsen, som normalt är med mig när jag "qigongar", hade jag stängt in i hönsgården. Jag ville inte de skulle ta av min uppmärksamhet. Några fågelungar kvittrade och flaxade omkring med största livslust, så underbart när vingarna bär. F.ö. var det tyst. Jag var ett med naturen. Mitt inre jag jublade - en liten stund. Sen kommer tanken - hur kan jag stå här och vara så glad??
Men det är klart jag skall vara glad, här och nu. Njuta av de här magiska ögonblicken. De tunga får komma - och de gör dom - men inte hela tiden.
Och tänk, hönan Isa, som inte värpt sen i mars i stort sett, la ägg både i går och idag. Jag som trodde att hon nu bara var en glad pensionär. Är inte det något att glädjas åt så säg?
Du skriver så himla fint, så jag själv nästan får tårar i ögonen. Jag kan också få ögonblick av sådan där magi i naturen och den blir nog extra stark i jämförelse med sjukdom och andra svårigheter. Kramar
SvaraRadera