Idag den 17 februari är det precis fem år sedan jag fick mina första tydliga symptom på att allt inte stod rätt till och jag fick läkartid direkt. Dessvärre sa doktorn att det inte var någon fara och därför tog det ytterligare tre - fyra månader innan jag fick min diagnos, cervixcancer med metastaser i lymfknutarna. Behandlingarna började i juli.
Det har hänt otroligt mycket i mitt liv, framför allt i det inre livet, under dessa fem år. Jag tycker mycket mer om mig själv nu och tar hand om mig på ett helt annat sätt än jag gjorde tidigare.
När jag nu dessutom fick tillbaka cancern efter fyra år, trots att jag trodde att jag faktiskt var cancerfri, tar jag inte längre något för givet utan njuter av varje dag. Och gläds över livet och allt vackert vi har omkring oss. Vi är så privilegierade i vår del av världen och själv omges jag av kärlek och gemenskap. Kan man vara annat än tacksam då?
Jag har lärt mig så mycket om hälsa och hur jag kan hjälpa min kropp, och den tackar och tar emot.
Visserligen blev jag en aning besviken efter senaste datortomografin - men det var ju en marginell försämring och visst är det värt att fira. Något kommer vi att hitta på.
Idag skulle det också ha varit min fina svärmor Ullas 85-årsdag. Hon dog för 12 år sedan i en tuff blodcancersjukdom och var helt förgiftad mot slutet av alla cellgifter och kortison. Vi brukade undra om det var sjukdomen eller medicinerna som tog livet av henne. Allt i hennes kropp slogs ju ut. Jag har ofta haft henne i åtanke då jag själv skulle ta ställning om jag skulle genomgå en ny cytostatikabehandling eller inte. Jag är så glad över mitt beslut just nu.
Nu skall vi iväg och veckohandla på Kvantum.
Nej, det blir inga semlor, trots att det är fettisdagen idag. Vi avstår mer än gärna från vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Tar då hellre ett glas rött ikväll med några mandlar.
Suck .Allt försvann visst.
SvaraRadera