God Jul!

God Jul alla kära vänner som läser min blogg!

Jag hoppas ni alla får fira helgen precis så som ni önskar.
Själv ser jag fram emot att traditionsenligt vara tillsammans med Christer, Richard och Henrik.
Vi brukar ha väldigt  mysigt vi fyra. God mat, många skratt, roliga spel och tid för eftertanke och tacksamhet att vi får fira helgen i gemenskap.

Jag har med mig några traditioner från mitt barndomshem. T ex att vi turas om att läsa julevangeliet.
Men vi har slutat att spela och sjunga julpsalmerna när inte våra mammor är med oss längre.

I år blir det extra mycket grönt med härliga sallader på julbordet, men även en god (Christer och jag provsmakade i går kväll) ekologisk skinka, köttbullar från Ejmunds på Gotland. Och Christer har gjort sin goda Jansson. Jag har lagt in tre olika sorters sill, utan socker. Skall bli intressant att testa hur det blev. Och från Fiskbilen köpte vi olika sorters lax.
Fröknäcke är det enda jag bakat. Det är ingen som saknar kaffebröd, tack och lov.
Det kommer att bli så bra.

Och hönsen får quinoapuffar, ekologiska sesamfrön och hampafrön som extra julgodis.
I dag har de varit ute och ätit grönt gräs, liksom alla dagar.
Ingen snö i sikte.

Så mycket bättre och info med bilder från Arcadia

Ja, nu mår jag så mycket bättre, tack och lov. Jag äter mycket och har t o m. promenerat hela vägen hem från Axelsberg, en dryg kilometer och dessutom gått fram och tillbaka till Konsum/Posten. Yes!
Gissa om jag känner tacksamhet och glädje.

Flera har undrat hur det egentligen var i Tyskland, om jag var besviken över vistelsen, eftersom jag knappt skrivit om den. Ingalunda. Jag är helnöjd.
Nu fick jag visserligen en febertopp och fick äta antibiotika där också, så några dagar försvann. Och stomipåsen läckte innan vi hittade felet. Det blev några dagars extra vila utan ork. Dessutom var internetuppkopplingen så dålig och mellan behandlingarna behövde man vila och kontemplera. Det var således inte aktuellt att prioritera sociala medier. Och sen när jag kom hem, åkte jag ju nästan direkt in på sjukhus och blev liggande i jättehög feber.

Så nu tänkte jag berätta lite om vad jag fick för behandlingar och lägga in lite bilder från Tyskland. Flera som funderat på att åka dit och varit nyfikna på Arcadia och omgivningarna, tycker säkert det är roligt att se. För några är det igenkännandets glädje och för er andra, bara ren info.

Jag var således på Arcadiakliniken i Bad Emstal, ett par mil från Kassel, 14 dagar i oktober/november.
Förra gången jag var där, i juli 2014, var det sommar och sol. Nu var det höst, med kalla dimmiga morgnar och sol nästan varje dag. Det jag var mest förundrad över var att det inte blåste en enda dag. Det var helt stilla. De enda löv som rörde sig var de löv som sakta singlade ner på marken.

Första dagen undersöktes jag, blodprover, ultraljud, avföringsprov, HRV (heart rate variability - ännu stress i kroppen) och samtal med Henning Saupe och Christian Büttner, de underbara läkare som driver kliniken.
Jag hade lite för mycket aluminium, kadmium, kvicksilver, nickel och bly i kroppen. Allt kan tydligen härledas till gamla lagningar i tänder, trots att jag amalgamsanerat. Men vi får i oss dessa toxiner även genom miljögifter som är svåra att undvika. Jag äter nu (dricker) Zeolitpulver som absorberar tungmetallerna.
Jag hade brist på kalcium, kisel, mangan, svavel. Kalcium är lite knepigt, eftersom jag inte äter mjölkprodukter. Men jag kompenserar med malda hela sesamfrön och grönsaker som spenat, broccoli, kelp mm. Eftersom magnesiumhalten var bra, känns det ändå okej. Magnesium är viktigare än kalcium och det äter jag en tablett varje dag plus att jag har magnesiumolja som jag tar på benen, eftersom jag lätt får kramper. Kisel och mangan tar jag tillskott av och svavel får jag i mig av MSM, ägg och lök.

En viktig del av terapin är värmebehandlingarna. Jag fick lokal värmeterapi varje dag samtidigt med infusioner och syrgas samt helkroppshypertermi då man ligger i ett "tält" en gång i veckan i ett par timmar och svettas kopiöst. Det gillar inte cancercellerna alls. (Bilder från dessa behandlingar fanns på bloggen från 2014)

Jag pratade kost och kosttillskott med Dr Saupe. Han gratulerade mig till listan på tillskott som jag äter och visade honom. "Kanonlista. Bättre kan det inte bli", menade han. Så det är bara att fortsätta att boosta immunförsvar och hoppas att kroppen tar till sig allt.

Sen får man även olika infusioner, beroende på vad man behöver. Jag fick dropp i min port-a-cath med C-vitamin, DCA (dichloroacetat) och ozonbehandling.
Info om DCA:http://scienceblog.cancerresearchuk.org/2010/05/12/potential-cancer-drug-dca-tested-in-early-trials/


Efter lunchen fick vi ofta leverinpackning. Man ligger på sin säng och får en värmeinpackning med örter över magen, blir ompysslad och smälter maten i lugn och ro. Kändes underbart.

Vanlig massage och klangmassage ingick också.
Klangmassage, "Singing Bowls" går till så att man ligger på en brits och får olika stora tibetanska klangskålar placerade på kroppen. De olika vibrationerna går in i kroppen. En mycket behaglig behandling.

Varje dag hade vi cirkelsamtal i gruppen eller föredrag tillsammans med en läkare. Man kommer de andra rätt nära under de veckor vi ses. Vi hade också väldigt roligt tillsammans. Och flera av dom har jag fortsatt kontakt med. Gruppen är liten, ca 7-8 personer vistas samtidigt på Arcadia.

Maten är helt anpassad "cancerdiet". Inga snabba kolhydrater - inget socker förstås, inget gluten, mycket grönt, men även kött ibland som t ex vilt av olika slag. Allt var givetvis helt ekologiskt och närodlat när det fanns.

Tyvärr kunde jag inte använda thermalbadet, eftersom jag inte får bada med min nefrostomi. Som patient på Arcadia har man annars fri tillgång till att simma/bada i de mineralrika bassängerna. Det blev desto flera promenader för min del.

Vi hade också fri tillgång till magnetterapi (se bilder nedan) och uppmuntrades att köra en omgång när vi hade någon paus.

En av de sista dagarna fick jag pröva på Henning Saupes senaste investering, laserterapi.
Jag fick en intravenös sådan med laserstrålar som syntes under huden. Mycket spännande.
Rött: stimulerar immuncellerna
Blått: antiviralt, antibakteriellt
grön: förbättrar syresättningen
gult: stimmulerar mitokondrierna/energiproduktion i cellerna m.m.

Det är så kul att han är så påläst och tar del av den senaste forskningen och spjutspetskompetensen inom komplementär medicin.

Det finns givetvis mycket mer att berätta, men jag avslutar med att visa bilder från Arcadiakliniken med omnejd.






Arcadia Praxis entré



Arcadiaklinkens baksida i höstfärger

Dimmiga morgnar på väg till qigong i parken och sen frukost



Några bilder från parken, nästan lika vacker i höstfärger som den var förra sommaren med prunkande grönska




Men många rosor blommade fortfarande



1983 står det, men jag tror gubbarna är mycket äldre




Bron under museijärnvägen




Och här kommer tåget. Hade inte sett loket tidigare.




Den kända skulpturen i parken



Promenad ner till byn Bad Emstal. Bra med skylt så man hittar hem (Thermalbad)




En annan dag gick jag längs med floden Ems. Ingen is i sikte dock.



Lantlig idyll i omgivningarna. Roligt att fa prata lite med hästarna.




Floden Ems som flyter i dalen, omgiven av berg.



Det här är den elektriska magnetmadrassen.
Enkelt uttryckt kan man säga att den hjälper cellerna att syresätta blodet bättre. Det är bara behagligt att ligga på den ca 20 minuter. 




Det här är en kraftigare form av magnetterapi, PEMF (Pulsed electromagnetic field therapy), oerhört effektiv.
Man sätter ringarna mot den del av kroppen man vill stimulera.
Lampan är en IR-lampa, med vilken jag lyste på tumörerna uppe ovan nyckelbenet, som ju faktiskt hade minskat i storlek enligt senaste DT!

Och apropå rubriken "Så mycket bättre", ett känt TV-program som ni kanske sett, måste jag berätta att det är inspelat i Burgsvik på södra Gotland där jag är uppvuxen. Håll med om att det visats vackra bilder från Gotland. Det är faktiskt precis så det ser ut.

Hälsoläget - instabilt.

Jag hann inte mer än avsluta den starka antibiotikakuren, i måndags, så fick jag feber igen, över 39 grader och kraftig diarré.
Jag blir så trött.
Jag åkte dock inte in till sjukhuset, vilket jag kanske borde ha gjort, men det kändes så mycket bättre att vara kvar här hemma. Christer pysslade om mig, såg till mig en gång i timmen (stränga order från Richard), gav mig vatten och baddade pannan. Och febern sjönk. Och jag slapp ta en massa starka mediciner.
Dessvärre har jag inte hunnit/kunnat äta så mycket av all den goda mat som kyl och frys nu är fyllda av.
Jag vägde mig i går, 45,5 kg. Det är på tok för litet. Jag vill i alla fall väga 50 kg till mina 164 cm- eller 163 cm är det väl numera. Nu ser mina armar och ben ut som på en skinntorr skrynklig gammal gumma utan några muskler. Visserligen vill jag gärna bli 80 - 90 år, men inte än!

Jag dricker mycket kokosvatten för att inte torka ut och smörjer in mig med Maria Åkerbergs härliga hudkrämer eller med kokosfett. Det bara försvinner, jag vet inte vart.

Jag skriver ju inte det här för att ni skall tycka synd om mig. Jag vet ju att det blir bättre. Det är bara en förklaring till varför jag kanske inte hört av mig eller svarat på mejl som jag borde.

Urologen ringde. De hade planerat ny operation v.51 om jag kände mig bra och var infektionsfri. Det är jag ju nu inte, så operationen får skjutas på ytterligare. Och det var väl tur. Vill inte gärna vara konvalescent över jul. Sköterskan var övertygad om att min svåra diarré berodde på den tuffa antibiotikakuren jag fått, först intravenöst och sen i tablettform.
Min kropp reagerar väl med feber då den känner att den verkligen behöver vila, det känner jag till sen tidigare. Så jag är lite lat.
För första gången har jag unnat mig städhjälp. Har hittat en firma som bara använder ekologiska medel och flickan som kommer är helt underbar och duktig, jag är så nöjd. Känner mig som en lyxhustru.

Svar på DT, nyskördat och tarmlagning

"Jag reser mig igen" - ja, jag kan inte låta bli att citera Torsten Flinck.
Jag tycker det är så fantastiskt vad den här lilla kroppen, liksom alla kroppar, kan klara av bara den får lite hjälp.
Visst är det ett mirakel allt som sker inuti oss? Jag kan se hur "verkmästaren i magen" dirigerar och alla små celler vet exakt vad de skall göra för att lappa och laga. Vårt fantastiska inre Universum.
Jösses, vad tacksam jag blir!
"Förut hade du bara cancer, nu har du varit sjuk också" som en närstående sa.

Nu gäller det att få systemet att fungera igen och bli lite starkare. I går åt jag sista penicillinet och tarmen måste lagas. Det lär ta ett år - någon skrev tre år - för tarmslemhinnan att läka efter en kraftig antibiotikakur. Men man kan hjälpa den. Äta glutenfritt förstås, men det gör jag ju alltid.  Det gäller att fylla på med bra enzymer så att det går lite fortare. Mjölksyrade grönsaker, färsk ananas, pro- och prebiotika och tabletter som Holistic Cellencym och en burk som jag fick i Tyskland som skall hjälpa tarmen att ta upp näringsämnena.
Det hjälper ju inte hur mycket nyttigt jag stoppar i mig om inte kroppen kan tillgodogöra sig det.

Blodvärdet hade också sjunkit mycket och jag blir nog tvungen att börja med järntabletter sa min onkolog. Hon var förvånad att jag inte fått blodtransfusion. Så nu har jag ytterligare ett papper på att jag FÅR vara trött. Jag glömmer det ibland.
Jag får se hur jag gör. Jag har inte hämtat ut dom än, går i alla fall inte att kombinera med antibiotika.

Idag är det Första Advent och jag har varit ute och skördat!
I mina odlingslådor, som jag inte sett till på en månad, men som jag haft glaslock över, fanns det många godsaker. Jag plockade små broccolibuketter, lite mangold, mycket persilja, minirödbetor, dito rädisor och små morötter, lite machesallad, stor purjolök och massor av jordärtskockor.
All blast mixade jag till mina gröna drinkar. Kände mig så rik och duktig.

Under tiden fick hönsen gå omkring och äta grönt. De trivdes lika mycket som jag. Men äggproduktionen har förstås minskat nu under mörka november. Det är en vilomånad. Ja, Lilla Silke har inte värpt sen jag var i Tyskland. Först "ruvade" hon, sen har hon ruggat. Då går all energi åt att byta fjäderdräkt. Men Blomman gav mig faktiskt ett ägg idag.

Dessutom är kylskåpet och frysarna nu fyllda med härliga ekologiska glutenfria matlådor.
Jag skrev ju i förra bloggen att jag sökte tips på färdig mat, nu när jag inte orkade stå vid spisen.

Först kom underbara grannen A. in med flera goda matlådor. Vilken kärleksgåva.
Så ringde väninnan U. och förmedlade kontakt med sin brosdotter som jobbar professionellt med exakt den typen av mat jag efterlyste.
Så de har varit här i omgångar med lådor. Vi frossar i jättegod rödbetssoppa med pepparrotskräm,
fyllda galetter (crèpes gjorda på bovetemjöl) med ärtpuré, kikärtsbiffar med tomatsås, vegetarisk lasagne mm. Nu skall jag nog gå upp de kilon som rasade.

Så var det ju svaret på datortomografin, som vi alla väntade på. Det dröjde länge innan jag fick svar , men det var värt att vänta på.
Visserligen hade metastaserna/lymfkörtlarna längs med aorta "diskret ökat i storlek", men det rör sig om mm. En ovanligt svag tillväxt. Och den största uppe ovan nyckelbenet HADE MINSKAT 2 mm.
Det sista tog jag till mig förstås. Dom är så ytliga och lättast att påverka med Infraröd värme. Jättekul.

Jag har nu suttit i min bastu och kört en meditation med chakrabalansering och skall gå ner och äta tillsammans med Christer och tända första ljuset. Det känns så hoppfullt.

Ut ur dimman

Novemberdimman fick en ny betydelse för mig i år.
Nej det blev ingen operation förra torsdagen.
Jag har legat på KS, fruktansvärt sjuk, i en vecka.
Febern har i fyra - fem dagar pendlat mellan 39 och 41 grader.
Efter akutbesöket pga. stomiproblemet förra tisdagen började jag bli dålig. Kom dock iväg till DT på morgonen dagen efter, tack vare leverans från dörr till dörr med hjälp av Christer.
Men då vi kommit hem, druckit kaffe  och ätit smörgås - det sista jag åt på länge - försvann jag in i dimman.
Febern steg och eftersom vi haft en tidig morgon så trodde Christer att jag bara var trött och låg och sov. Han hade ju själv somnat.
På kvällen och natten trodde jag att vi var tvungna att ringa ambulans, men Richard skulle hämta mig på morgonen och köra mig till den planerade tiden på Urologen. Det var ju perfekt, trodde jag.

När han skulle hämta mig, fick han väcka mig, hjälpa mig att få på mig kläder, dricka ett glas Proviva, kvittera ut rullstol på KS och köra mig till Urologen.

En knäpp sköterska förstod inte hur sjuk jag var, gick igenom sitt frågeformulär och någon doktor fick jag inte träffa. Hon körde mig ner till anestesiläkaren och sa att nu kunde jag ringa min man att han kunde hämta mig.
En underbar anestesiläkare såg dock direkt hur det var med mig och sa till sköterskan att jag definitivt inte fick åka hem utan måste genast till akuten, där Christer hittade mig.

Många provtagningar och ny DT och lång väntan. Jag badade i svett och annat på min brits, men who cares? Jag var omhändertagen och väntade bara att få komma till avdelning. Att jag skulle bli kvar stod klart väldigt tidigt.

Klockan 22 kördes jag äntligen upp till det enda lediga rum de hade - på Neurologen. Jag måste ha enskilt rum , eftersom jag fått vård utomlands. Tack för det! Hade inte klarat att legat på sal. Det rann ur alla kroppsöppningar och jag stönade i mina feberyror.

Jag hade fått en enorm kraftig urinvägs-njurinfektion.
Jag pumpades full av stark antibiotika av olika slag. Det hjälpte inte, sabbade bara hela systemet med diarré etc. som följd.
Man försökte få ner febern med maxdos av Alvedon. Men så fort den började avta fick jag en enorm frossa. Dvs. fyra gånger per dygn.
En gång sjönk febern tillfälligtvis ner till 37,9 men var på en halvtimme uppe i 40,7.
Tufft för en gammal cancersjuk kropp. Spontan hypertermi, kroppens naturliga försvarssystem. Okej en dag orkar man kanske, men inte fem.

Nej, det var inte roligt. För första gången (?) i mitt liv hade jag ingen aptit (förutom under cellgiftsbehandlingen 2010). Jag fick förstås en massa dropp under tiden, men svettades kopiöst och höll på att torka ut. Flera nätter fick jag byta lakan och skjorta tre gånger, då jag låg och frös på kalla blöta lakan. Dessutom hade jag diarré, hur jag nu kunde få det, jag hade ju inte ätit något.
Och när jag kräktes upp vattnet och Alvedonet bad jag att på även Alvedon intravenöst. Det var precis vad kroppen behövde. Ett långsamt intag så att man till slut fick ner febern till runt 38.

Jag försökte verkligen peta i mig lite mat. Utan mat, hade jag ju inte en chans att få tillbaka krafterna.
Även om den mikrovärmda sjukhusmaten inte är näringsrik precis.
Jag tog en tugga, la mig ner och bad kroppen ta emot den. Sen kunde jag följa den från matstrupen ner i magsäcken, tolvfingertarmen och ner till tunntarmen där jag tappade kontakten. Intressant.
Jag befann mig på något sätt helt inuti mig själv. Jag kunde ju inte göra annat än att ligga platt ner.

Det gillade inte lungorna förstås. Jag hade svårt att syresätta blodet, trots syrgas hela tiden, kunde inte dra djupa andetag och fick förstås ont. Det var det första jag tränade på då jag kunde gå på toa själv. Dumt att dra på sig lunginflammation också. Jag låg och tränade njur- och lungqigongövningar i tanken, förde qi genom kroppen, då jag började bli lite bättre.

Ja, det var en ny upplevelse. Så mycket den här lilla kroppen måste utstå. Men jag är tillbaka på andra sidan och klarade även denna utmaning. Fruktansvärt trött, matt och orkeslös.
Christer har varit på Apoteket och hämtat ut dunderstark antibiotika som jag nu äter här hemma.
Läkaren säger att det kommer att ta flera veckor innan jag kan räkna med att återfå krafterna. Så det är bara att vila och försöka  komma ut och andas lite frisk novemberluft i små omgångar.

När man ligger som ett kolli, märker man hur stor skillnad det är på all vårdpersonal. Hur olika lämpad man faktiskt kan vara. Det jag framför allt la märke till var

Händer - hur, och om, du tar i mig som patient. Är du närvarande?
Rösten - hur talar du till mig? Till mig eller över mitt huvud? Med vilken röst?
Ögonen - ser du mig? Är de snälla och empatiska?

Alla är precis lika stressade, kan vara inne hos mig lika lång tid, men vilken skillnad det kan vara på kvalitet och hur man använder den tiden.

Om jag varit orolig, har det varit för Christer. Han har haft det tufft och känt av sin menière.
Först är jag 14 dagar i Tyskland och fick ju en lätt febertopp där och sen försvann jag ibland knappt kontaktbar och med oviss utgång.
Tur att han haft sönerna och hönsen.

Lilla Silke har legat och ruvat igen. Det började hon med när jag var i Tyskland, men Blomman har blommat upp till en fullfjädrad stilig ung dam som lägger ägg nästan varje dag. Hon är en baddare att flyga och är verkligen "herren på täppan". Hon flyger upp i plommon- eller körsbärsträdet och har full koll på omgivningen. Kanske därför Lilla Silke tycker det är skönt att ligga i sitt rede? Hon kan ju inte flyga, silkeshöna som hon är.

Så kära vänner. Nu förstår ni varför jag inte hört av mig och jag ber om ursäkt om alla obesvarade mejl som ligger i min inkorg sen en månad tillbaka. Jag kanske inte orkar svara till alla. Det är därför bloggen är så behändig som sammanfattning till de som undrar.

Det här inlägget blev förstås mycket längre än jag tänkt mig. Jag kunde inte sova och tyckte det var lika bra att skriva av mig.
I mitt huvud har jag formulerat så mycket visdom och bra formuleringar. Synd att tankens kraft inte är så stark att den går att sätta på pränt i en dator.
Jag är som sagt lite snurrig och febrig än, men oerhört tacksam och förundrad över vad denna lekamen klarar av, bara den får adekvat hjälp.
Ett mirakel var gång.

Jo det var ju två saker jag undrar om jag kan få tips på.

1. Finns det någon take away restaurang som serverar god, glutenfri ekologisk mat i söderförort? Typ pajer, grytor o dyl. som man kan ha till hands och frysa ner. Själv orkar jag inte stå vid spisen långa stunder, den här typen av matlagning är inte heller Christers specialitet och nu måste jag verkligen försöka äta upp mig.

2. Någon inkännande bra frisör i närheten som klarar svintohår? Jag är rätt skör och orkar inte med någon hurtig typ som skäller på mig att jag misshandlat håret. Efter en veckas vridande och vändande har jag nu en perfekt afrofrisyr, men det är inte riktigt min stil. Jag har långt hår, långt ner på ryggen. Det var så roligt att spara det, lite som protest mot att bli skallíg om jag tackat ja till cellgifterna. Men nu måste det bli sax. Jag försökte i går med inpackning, kokosfett, och sprejat med conditioner, äppelcidervinäger och olivolja (läst på nätet). Inget har hjälpt. Har försökt slita isär testerna - det skall ju ändå klippas - men det är ihopsnurrat. Hade jag vetat att jag skulle bli liggande hade jag förstås bett om hjälp att fläta det. Men det kändes inte som viktigast i sammanhanget.
Jag minns att min mamma förtvivlat fick ta till saxen när jag var liten. "Lammkrull" sa man då.

Och nej - jag har inte fått svar på datortomografin.
Pest eller kolera?

Datortomografi i morgon onsdag 11.

Kopierar in det jag just skrev på Facebook för att hålla er övriga underrättade.

Jodå, jag har kommit hem. Men inte i lugn och ro.
Omläggning i går.
Akut till KS idag då "backventilslangen?" gått av. Det blev röntgen och grävande i njuren igen.
I morgonbitti tidigarelagd datortomografi på Unilabs på Globen. Massor av tummar, please! Smiley heart
...

På torsdag åter till KS, Urologen för inskrivning. Operation nästa vecka, då jag dessutom skall hinna med ytterligare två andra läkarbesök.
Pensionärsliv - jo jag tackar.

Fast i Tyskland

Det är ingen dans på rosor att vara cancerpatient. Surprise!
Livet är fullt av utmaningar. Stort som smått.
Planet som skulle ta mig hem idag, var inställt pga Lufthansas strejk.
Det var inte sånt här jag skulle lägga min energi på.
Många onödiga nervösa timmar.
Det löser sig, men visst är det frustrerande.
Jag blir kvar en dag extra, upp i ottan, fast jag bokade eftermiddagsplan för att slippa.

Andra utmaningar:
I förra veckan rann en dag och natt bokstavligen bort.
Problem med läckande njure.
Var jag än satte eller la mig, blev det dyngsurt.
Tre sköterskor och en läkare försökte hitta felet. Man var beredd att sända mig till stadens sjukhus, för att undersöka.
Jag blev oerhört rädd och ledsen.  Det var inte därför jag kom hit.
Tack och lov hittade jag själv felet så småningom,  fel på en av anslutningarna.
Mycket tvätt av kläder och sängkläder blev det .

Vad värre var, var att jag förra helgen började känna mig febrig och få ont i rygg och blåsa.
Måndag morgon går jag genast ner till sköterskorna, får njurte , lämna urinprov och ta tempen.
Febern stiger snabbt och doktorn fick skriva ut penicillin. Jag hade 38,6, efter jag tagit första tabletten.
Usch så sjuk och eländig jag var. Orkade förstås inget, men febern sjönk efter någon dag och jag slapp sjukhuset.

I sådana här fall, är det tur med västerländsk medicin. Njurarna slås fort ut och att chansa att långsiktigt bota, var det givetvis inte tal om.
Då hade jag ju inte heller kunnat ta de behandlingar som jag kommit ner för.

Så det finns flera anledningar till att jag inte hört av mig på bloggen.
Internet är oerhört långsamt och när vi har pauser bör vi vila. Inte vara aktiv på sociala medier.
Tar dessutom lång tid att skriva på plattan.

Hoppas kunna berätta om vad jag gjort här nere, när jag väl kommit hem.

Åter på Arcadia

Nu är jag tillbaka på Arcadiakliniken I Tyskland, där jag även var 14 dagar i juli i fjol.
Det första inlägget härifrån,  är ett test. Har ny platta och vet inte om jag får det att fungera.

Arcadia och naturens läkande kraft

Nu i helgen åker jag till Arcadia-kliniken i Tyskland.
Det var där jag var i fjol och blev så väl omhändertagen. De  lyckades, med min och min kropps hjälp,  faktiskt bromsa tumörernas framfart och tillväxt. Så jag hoppas på lyckat resultat även denna gång.

Jag tog en promenad i höstsolen idag. Det var så färggrant så jag tänkte passa på att stärka alla inre organ.
Enligt kinesisk medicin kan man stärka de olika organen med hjälp av olika färger.
Så jag drog in allt det röda, från nypon, rönnbär mm till hjärtat.
Mjälten fick hjälp av den gula färgen från alla dessa gyllene lönnlöv som låg på marken.
De vita molntussarna och snöbären fick hjälpa till att stärka lungorna.
Njurarna vill ha mörkblå, nästan svart färg. Var hittade jag det? Ja, trädstammarna var rätt mörka, Mälarens vatten var inte blåsvart precis, men det var ju ändå vatten som kan stärka vattenelementet. Men det kändes inte helt rätt. Njurarna behöver ju verkligen extra närande energi nu. Då kom en koltrast. Hans fjäderdräkt blänkte blåsvart i solen. Yes. Så rätt. tack för det lilla fågel.
Grönt, till levern, var inte svårt att hitta. Frodigt gräs och många gröna blad på träden kunde mer än väl "fylla" träelementen lever och gallblåsa.

En aspekt av naturen som medicin.

Jag hörde om en komplementär läkare som föreläste för ett antal läkarstudenter (inte i Sverige).
Han bad eleverna nämna något i naturen som inte främjade hälsan.
Studenterna funderade. Ja, att grönt, många växter och bär var bra, det visste de ju. Likaså att solen behövdes för att alstra D-vitamin, luften innehöll livsviktigt syre.
Men bark på träd? - Varifrån kommer då kanel, undrade läraren. Som är så nyttig för hjärta, kärl, blodsocker mm.
- Ja men klipporna då - de kan vi väl ändå inte använda?
- Och var får vi alla mineraler ifrån som är livsviktiga för oss?
Vattnet? Utan vatten, inget liv.
Tom vågornas svall påverkar oss och sinnet.
Ja, så fortsatte det. Vi kan nog inte hitta något som inte är bra på något sätt. Ja det skulle vara fästingar och mördarsniglar då? Fast om man forskar på det, har de säkert också ett berättigande.

Redan Hippokrates, läkekonstens fader 400 f.Kr., menade att man skulle låta maten bli sin medicin. Allt finns ju redan där för dig!

Inget finns ju i naturen av en slump. Det är så tråkigt att vi använder så mycket kemikalier och syntetiska medel för att "hela" människan. De "kloka gummorna" visste mycket väl vad de gjorde.

I måndags var jag på urologen på KS och träffade en ung trevlig läkare. Han menade att man kunde försöka operera in rör i urinledarna för att vidga dom och att de då skulle fungera. Det är inte helt enkelt och inte säkert att det fungerar om de är strålskadade. Det kan bli lite besvärligt efteråt. Men jag tycker ändå att det är värt ett försök. Det här med påsen har varit lite besvärligt. Men det funkar och man vänjer sig med det mesta.
Men vilken frihet om det skulle fungera att slippa påsen.
Och när det gäller kirurgi, teknik och akuta grejer, då är den västerländska medicinen oslagbar.

Christer kommer att vara hemma och ta hand om hus och höns.
Kanske kan Blomman äntligen börja lägga ägg om hon får en tupp i hönsgården?
Annars får jag reklamera. Vad säger ni, Gunilla och Robban? ;)
Men Lilla Silke levererar nästan varje dag, så jag får väl vara nöjd.

Njuroperation och aldrig mera simturer

Jag har nu kommit hem från KS, där man gjort en nefrostomi på vänster sida.

"Ett enkelt stick" - jo pyttsan. Det var väldigt smärtsamt och man fick fylla på med mera morfin under operationen. Jag var således vaken, inte nedsövd.
Min venport, som avdelningen inte fick att fungera, testades, rensades och röntgades samtidigt. "När jag ändå låg under lampan".  Så nu är även den fit for fight.

Men det här med stomi är rätt besvärligt. Men jag skall väl vänja mig. På måndag skall jag till distriktssköterska och få det omlagt och kanske hon har några praktiska tips hur jag skall hantera det hela.
Jag tänker undslippa er alla detaljer hur det fungerar. Du som undrar får väl fråga mig.

Det tråkiga är att jag nu inte får bada. Inte ta några simturer i sommar på morgonen, något som var så viktigt för min livskvalitet. Inte ta några härliga varmbad med aromaoljor eller renande epsomsalt.

Det är ju onödigt att dö av njursvikt om jag kan hålla cancern stången några år. Och risken att få in bakterier i njuren är förstås överhängande om man ligger i blöt. Det går ju ett rör direkt in till njurbäckenet.

Inte är det så roligt att ligga inlagd på en onkologavdelning. Det finns många riktigt sjuka medsystrar och bröder där. Och maten är förstås inte alls anpassad till cancerpatienter. De gjorde vad de kunde för att jag skulle slippa gluten och socker. Jag fick peta undan pastan osv. De hittade glutenfritt bröd i frysen. Men en tjej på rummet som var laktosallergiker, blev för avancerat. VAD kunde hon då äta? Det fanns inget alternativ till vanlig komjölk och ost t ex. Och detta skall vara ett sjukhuskök!

Ja så är läget nu.
Jag fick idag hjälp av Henrik att flytta in några stora krukor. Jag bör förstås undvika tunga lyft, nu så snart efter operationen. Och nattfrosten närmar sig.
Men oliv, citron och fikon, som står längst in mot husväggen, får vara kvar ute än. Jag vill att de skall få vara ute så länge som möjligt, innan de skall in i källaren för vinterförvaring.

Men dahliorna klippte jag ner, tog hand om knölarna  och Henrik bar bort krukorna. Fast han fick säga till mig att ta det lugnt. Det är trots allt viktigare att jag överlever, än att blommorna gör det.
Så sant!

Senaste svaret

Ja, så har jag fått senaste svaret. Det var med stor oro vi åkte till Radiumhemmet. Både Christer och Henrik var med.
På morgonen hade det känts så dystert. Är det någon idé att spara några fröer eller diska krukorna till nästa år? Metastaserna hade blivit större längs aorta och dåliga njur- och blodvärden. Det hade tillkommit skador  på båda njurarna, vänster njure och urinledare förstorade med någon utväxt . Kunde det betyda något annat än att njurarna nu också angripits med tumörer? Det har ju varit min fasa att de vitala organen skulle drabbas.

Men det visade sig att metastastillväxten inte var alarmerande och framför allt att njurarna och urinlederna fått strålskador, ärrbildning efter strålningen för fem år sedan. Det kunde visserligen slå ut njurarna om man inte vidtog akuta åtgärder. MEN DET VAR INGEN TUMÖR!

Vilken lättnad. Det var med lätta steg vi gick ut från Radiumhemmet.

Jag tror jag fick en liten adrenalinkick och gick ut i trädgården och började jobba då jag kom hem. Jag har varit så otroligt trött ett tag och råkade ut för en förkylning, vilket jag inte haft på flera år, tack vare jag hållit på och boostat immunförsvaret.
Men det är klart, att när hela lymfsystemet är angripet, blir jag väl lite känsligare.

När det kändes så nattsvart efter det preliminära svaret, tyckte jag - vad spelar det för roll? Här har jag gjort allt som står i min makt att hålla kroppen så frisk som möjligt, med kost och livsstil. Och så hjälper det inte.
Men sen tänkte jag efter, att det har det ju verkligen gjort. Tänk vilket fantastiskt bonusår jag fått. Prognosen var ju så eländig från början.
Och nu fick jag åter igen bevis att det hjälpt mig.
Tillväxten var inte alarmerande, det går mycket långsammare än normalt.
Jag fick ny energi att fortsätta som jag gjort.
Och skadorna på njurarna var ju knappast något jag åsamkat själv eller hade kunnat göra något åt.
Biverkningar man sällan talar om.

Och alldeles nyss ringde de från Radiumhemmet att jag får göra en nefrostomi redan på måndag.
Läget är ju lite akut. Så nu kommer jag att få "påse på ryggen" livet ut. Man lägger en kateter direkt i njurbäckenet eftersom det nästan är tilltäppt i urinledaren på vänster sida.
Det skall förhoppningsvis vara en mindre operation. Man brukar få ligga inne någon dag för observation efteråt. Det är ju rätt känsligt det här med njurar och blödningsrisk.
Sen skall jag ju lära mig hur det hela skall skötas. Ett nytt spännande kapitel i mitt liv.
Känner mig så glad och tacksam.

För övrigt har jag skördat ytterligare en bifftomat som vägde 7 hg. Det blir underbara tomatröror med egen lök, paprika, persilja och vitlök.

Känslor i kroppen efter preliminärt besked.

Lilla Silke har värpt!
Det har hon inte gjort sedan den 4 september.
Jag är så glad att jag kunde bryta hennes mönster med att ligga och ruva - fast det inte fanns något ägg. Nu är det bara en tidsfråga innan Blomman också blir fertil och börjar lägga ägg, hoppas jag.

Jag förstår att ni alla är nyfikna på vad datortomografin visade.
Jag får inget definitivt besked förrän jag träffar läkare den 30 september.
Jag ringde Radiumhemmet i fredags och det var inget roligt preliminärt besked, så jag väljer att inte kommentera det. Inte ta ut några olyckor i förväg. Jag mår ju likadant i kroppen.

Fast det gjorde jag inte i fredags efter telefonsamtalet.
Jag hade precis fått gotlandsbesök, av min syster och svåger, och även pojkarna kom. Vi skulle äta middag tillsammans.
Det blev ingen champagne men det var skönt att dela oron med mina närmaste och käraste.

Men jag gick sen som i en bubbla och på autopilot.
På kvällen var jag ruskigt trött. Tankarna rusade fram och tillbaka, massor av frågor, hela kroppen vibrerade, ansiktet hettade, total inre kalabalik och obalans.
Jag är ju lite konstig, men jag tycker det är intressant hur kroppen fysiskt reagerar.
När jag skulle somna bad jag att jag skulle få sova och att allt skulle kännas bättre dan därpå. Med hjälp av djupa andetag, att kunna känna in i kroppen och hitta tillbaka till glädjen, till min inre källa där allt är lugnt och stilla, somnade jag.

Och nu känns det bra igen. Det är samtalen och besöken på Radiumhemmet som knäcker en.
Men okej, visst är jag glad att de finns.

Nu ser jag framtiden an. Behövs det, finns ju alltid Arcadia som kunde bromsa tillväxten sist.

Tack för alla tummar och böner.
Nu behöver jag dem mer än någonsin.



Jag väljer denna bild, stilla kontemplation i Japan.

Datortomografi, skörd och höns förstås

På måndag den 14 klockan 13 skall jag göra en ny datortomografi på Unilabs vid Globen.

Då hoppas jag att maskinen ser mig lika frisk som jag själv gör. Status quo eller helst förstås att tumörerna/metastaserna har minskat eller försvunnit.

Jag ber er, alla kära vänner, att hålla tummarna, be böner, att så är fallet. Hittills har det ju hjälpt :)
Vilket jag är oerhört tacksam över.

De här vackra sensommardagarna har jag ägnat åt att skörda, klippa gräs, rensat lite och solat på balkongen. Det gäller att fånga de sista solstrålarna och fylla på D-vitamindepån.

Jag måste visa en bild på en bifftomat jag plockade i växthuset. Den vägde 534 gram, dvs över ett halvt kilo!
När jag skar itu den, syntes det att den var odlad med kärlek.

Som hönsmamma måste jag förstås berätta om senaste nytt på hönsfronten.
Lilla Silke, som inbillar sig att hon skall bli mamma, ligger och "ruvar", utan ägg.
Jag läste att silkeshönor kan ruva ihjäl sig, så beteendet måste brytas. Bästa botemedlet är att ge henne befruktade ägg eller kycklingar, så hon förstår att hon snart ruvat färdigt. Men hur får man tag på det?

Jag valde i stället att bära ut henne varje dag, så att hon åtminstone äter, dricker och får solljus. Dessutom var jag tvungen att stänga luckan, så hon inte sprang in med detsamma igen.
Hon blev så sur! Hormonerna sprutade och det gick ut över stackars Blomman.
Lilla Silke lekte stridstupp och for emot Blomman, som visserligen är dubbelt så stor, men blev förstås livrädd.
Som tur var har Silke nu lugnat ner sig, är ute varje dag, men värper inget. Hon ligger rätt mycket och då står Blomman och vaktar henne så  hon får ligga i fred. Blomman har nog ett väldigt gott hjärta, det lilla livet.
Finns det någon hönsexpert som har några flera tips?

Jag sitter här och eftersvettas med en kopp te efter en lång härlig session, med meditation, i bastun.
Livet är gott.

Vidarklinik, flyktingkatastrof, höns. Den stora och den lilla världen och egen energi mitt i all detta.

Veckan varit ganska intensiv och jag är rätt trött.

Heldagsregn och lågtryck idag lättar ju inte precis upp. I natt har det kommit 35 mm och åskan dånade. Regnet var välkommet. Efter regniga juni och juli hann det torka upp rejält i sommarmånaden augusti.

Var finns glädjen och energin inom mig?
Det finns händelser som tar väldigt mycket energi, både ute i världen och i det lilla livet. Då gäller det att hitta det positiva i vad som sker.

Lille Alan Kurdi dog inte förgäves. Hans öde öppnade många hjärtan. Det blev en sån konkret bild av vad som händer.

En nära vän råkade ut för en olycka, men hade en enorm tur trots allt. Det kunde ha blivit mycket värre. Och man blir åter igen påmind om hur skört livet och hälsan är.

En oro har varit för Lilla Silke som nu legat i flera dagar och knappt ätit. Jag hoppas att hon tror att hon ligger och ruvar på sitt obefruktade ägg. Hon verkar sur men frisk. Under henne låg ett ägg som jag pillade fram.  Och idag kan jag förstå henne om hon inte vill gå ut i regnet. Men jag hoppas hon skall äta och dricka och bli glad igen.

Jag lägger in några bilder från när de fick gå i extrahagen en vacker dag.


Lilla bedårande Silke



Lilla Silken och Blomman i extrahagen

Bra dag i onsdags. Först mycket trevlig lunch med mina goda vän Lena A, sen var jag hos Fia Hobbs på behandling. Jag brukar boka tid hos henne när det närmar sig ny datortomografi. Hon kände ingen "negativ aktivitet" förutom i höften/benet.
Jag har lidit ett tag av besvärlig värk i ischiasnerven och det var den som gjorde sig påmind. Så hon behandlade den och fick igång ett bra flöde. När jag åkte därifrån hade jag fruktansvärt ont och kunde knappt sitta på de hårda stolarna på tvärbanan. Solklart fall av förstförsämring. Vissa grejer måste värka ut för att sen bli bättre. Och redan nästa dag kände jag klar förbättring. Det småmolar visserligen fortfarande emellanåt, men topparna av smärta är borta.
En bra påminnelse om hur jag skall sitta och hur jag skall böja ryggen då jag jobbar i trädgården etc.
Min fina duktiga kropp som hela tiden påminner mig.

Fredagen var en intensiv dag.
Först ärenden, bl. a till biblioteket i Fruängen som skulle ha en bok jag ville ha. Efter mycket letande konstaterade personalen att den var borta.
Därefter till Vidarkliniken. När vi kom till Ytterjärna stod det en lapp på dörren att Vidarklinikens vårdcentral, där jag fått tid, hade flyttat till centrala Järna. Som tur var hade vi marginaler och hann dit i tid.
Jag träffade en ny bra läkare som skrev ut Iscador till mig. Det var så positivt. Han var så imponerad av mitt hälsotillstånd. "Du är ett unikum. Det är oerhört sällsynt att man mår så bra efter den tuffa diagnosen du fick i fjol. Mycket klokt av dig att tacka nej till en ny omgång cellgifter", menade han. "Du verkar göra allting rätt", sa han. Jag nästan studsade av glädje därifrån.
När jag var på Apoteket i Järna väntade Christer i bilen och blir påbackad. Bilen framför kör in sin dragkrok i vår fina bil. Så oerhört trist och onödigt.
Allt besvär nu med försäkringsbolag, verkstad osv. Fast i det stora hela är det trots allt ett mindre problem.

Vi körde vidare till Gnesta, köpte ekologiskt hönsfoder på Granngården och hälsade på släktingar.
Det var mycket trevligt, men så trött och urlakad jag var när jag kom hem.
Då fanns det inga marginaler kvar.
Tur man är pensionär och kan vila och i bästa fall sova ut när man behöver.

I kväll blir det meditation hos Eva S, då skall nog kroppen få tillbaka lite lugn och energi igen.

Avmodnes

I morse kände jag mig "avmodnes". Det är ett utmärkt gotländskt uttryck som precis återgav min sinnesstämning. En del översätter det med trött och ledsen, men jag tycker det är mer trött, håglös, energifattig, tungandad.
Vad gör man? Jo jag fungerar ju så att jag går in och känner in känslan, var sitter den? Hur känns den? Kan jag lösa upp den genom min närvaro i den? Vad vill kroppen säga?

Kroppen ville definitivt inte ner och simma. Det blåste och vågorna gick rätt höga, inte kände den för trädgårdsarbete eller att dammsuga heller. Värken i rumpan/benet var rätt intensiv.
Ja qigong kände kroppen för som vanligt, tack och lov och sen fick det bli en stilla promenad i skogen längs med vattnet efter lunchen. Och si - kroppen blev glad igen!!
Naturens läkande kraft.

Så kom en god vän och handlade lite. Det piggar alltid upp.

Jag tog t.o.m fram dammsugaren och golven fick en snabb avsugning (kan man säga så??).

Idag fick hönsen  komma ut i extrahagen. Det var nytt och spännande. Men oroligt. Grannens katter gick hela tiden och smög på dem, fast jag var i närheten och hade koll.
Lilla Silke verkar så sårbar och jag vet inte vad som händer om de får närkontakt. Helst skulle jag ju vilja att de blev vänner eller åtminstone att katterna inte var ett hot mot dom. Det är lite ojuste att spana på och jaga djur i hägn, tycker jag.

Säsongen har börjat och nästa vecka har jag en del inbokat. Mer om detta nästa gång.

Nu kan kungen komma

Nej röda mattan är inte utrullad men de röda stenarna i gången är rensade och tvättade. Ett tufft jobb, men vilken lycka när det är klart.

En "selfie" i morgonljus mot väster

Och annat ljus åt öster




Och på sen eftermiddag kommer alla dessa skuggor

Det är inte bara arga katter som har rivet skinn. När en amatörträdgårdsmästare som jag klippt ur klängrosorna Flammentanz och New Dawn ser jag rätt angripen ut.

 

För att inte tal om vad ischiasnerven - eller vad det är - har bråkat med mig. Då är det tur att jag har min älskade IR-bastu. Den mjukar upp alla leder och ger mig den hypotermi och avkoppling jag behöver.

 



Många har undrat hur den ser ut.
Lägger därför med denna bild på min bastu med infrarött sken.



Sen har jag ju en massa andra knep för att slippa ta någon värktablett. Det finns så bra akupunkturpunkter jag kan trycka på, träna qigong och andra övningar och dessutom äta bra kosttillskott och köra ischiasprogrammet på frekvensapparaten. Har även lagt på Methas plåster på nytt. Lite värk skall inte sänka mig.

 

Inte heller Mälaren hoppas jag. Simningen varje morgon känns också bra, trots att det är förhållandevis kallt vatten. Men jag ligger inte i så länge.

 

 



Det här är "min" brygga.



Och jag simmar längs med den här vackra stranden



Fast det gäller att snabba sig på innan det kommer några stora båtar och gör otrevliga svallvågor.

De här vackra sensommardagarna som vi fått till skänks har varit Guds gåva till mänskligheten här i norr. Nog har vi tinat upp? Fyllt på D-vitaminlagret? Och naturligtvis oljat in kroppen i kokosolja!
Du vet väl att det finns inget bättre än ekologiskt kokosfett för att skydda huden mot uttorkning och solens skadliga strålar. Det sägs att det  har solskyddsfaktor 15 och det räcker gott för mig. Det har gott åt mycket kokosfett de senaste veckorna. Billigt, riskfritt och mycket bra för huden.

En Facebookvän la upp bilder på sina pelargoner på pelargontrappan. Utmärkt idé tyckte jag. Vi vill ju minnas dem i vinter när de står och bara försöker överleva i källaren. Det kan inte hjälpas att man ibland i november kan känna sig som en vissen pelargon. Men då finns det hopp. Uthärda. Det kommer bättre tider.

Här kommer ett urval  av mina pelargoner. Men det är bara ett axplock. De är många och jag älskar dem alla. Några kommer från mitt bardomshem på Gotland och har rejält med år på nacken.



Teater i Mälarhöjden, Powerstrips mm

I morse var det faktiskt höstkänsla när jag var nere och simmade lite. + 14 grader i luften och vågor. Det blev bara ett snabbdopp, även om vattentemperaturen är riktigt badbar nu.
Det har varit några riktigt sköna dagar då jag har kunnat simma varje morgon och tankat D-Vitamin av solen senare på dagen.

Sommarens vackraste kväll var kompisen Gun L  och jag på Mälarhöjdens Friluftsteater och såg
Den Galna Dagen eller Figaros bröllop.

Som det står i programförklaringen:
"Den franske komediförfattaren P. A. Caron de Beaumarchais odödliga komedi från 1784. 

Kanske tänker ni på opera, men det sätter vi ett stort kryss över. En ensemble med stjärnglans bjuder på en komedi med  överraskningar, förväxlingar och musik."

 

En fantastiskt bra föreställning, full fart, mycket välspelat och många skratt.
Vilken njutning för kropp och själ.

Fina Gun njuter i kvällssolen i väntan på att föreställningen skall börja.
Vi kom i god tid. Det blev fullsatt senare.

Per Ragnar och Petra Nielsen i aktion.
Mälarens vatten syns i bakgrunden. Finare kuliss får man leta efter.



Hela den duktiga ensemblen i avslutningstablån.
Vive La France!

Även mina nyplanterade rosor har längtat efter sol och värme.
                                         Nu blommar bl.a. Baccara

och

Osiria

 

I går kväll var jag ute och skulle kolla på stjärnfallen, men det var jag för ljust.

Tog bild på

ljuvligt doftande clivia

 

 och Afrikas blå lilja och Kaphyacint.

Båda övervintrar i källaren och njuter nu av lite sol och värme.

 

Hönsen mår bra och i går fick de en ny dörr till hönsgården som Christer gjort.

Men de tycker inte om att jag daltar med dem eller tar upp dem. De äter i bästa fall från handen men flaxar iväg så fort jag försöker ta dom. Fortfarande saknas full tillit. Och så länge jag inte får ta dom, kan de inte få gå fritt i hela trädgården. Men de beter sig ju som hönor skall göra. Mina förra var nog bara lyckliga att de kom till ett gott hem och tydde sig helt och hållet till mig. Lilla Silke och Blomman är mera självständiga.
Men Lilla Silke levererar. Hon lägger ett litet ägg nästan varje dag. Så goda och med stor fin mörk gula.
Jag fick ett vitt mullbärsträd för åtta år sedan. Det har vuxit fint men inte gett några bär just. Förrän i fjol.
När jag kom hem från Arcadiakliniken i Tyskland i juli, var marken vit av halvätna, halvruttnade bär. sniglar och andra hade kalasat på dem. Jag la fiberduk under trädet för att kanske kunna rädda några. Det går inte att plocka från trädet, sitter de kvar är de omogna, hårda och nästan gröna.
Så i år la jag tidigt en fiberduk under och såg framför mig hur jag skulle kunna frossa mullbär hela vintern. Icke! Jag har väl fått ihop en knapp deciliter sammanlagt och de har förstås hamnat direkt i frukostgröten.

Det var likadant med körsbären. De få körsbär som fanns, hann skatorna ta innan jag hann upp och plocka. Den kalla våren gjorde förstås att pollineringen uteblev.

Allt röjande i trädgården sätter sina spår i kroppen, om det nu är ischiasnerven eller vad det är som bråkar. I alla fall gick jag till min favoritmassör Metha Lindström som mjukade upp musklerna och fick igång flödet i kroppen.
Dessutom fick jag med mig en ny sorts plåster mot värk. Det här var en annan typ än den jag fick hos Fia. Dessa Powerstrips har visat sig verkningsfulla mot smärta och stärker immunförsvaret och cirkulationen. Till skillnad mot Voltarenplåster så innehåller de här bara naturliga örter, vitaminer och mineraler (röd koreansk ginseng, kalcium, magnesium, kalium, silverjoner, alger och germanium). Ett sunt sätt att ta medicin tycker jag.

Bloggen busar som vanligt med mig - när jag skulle spara publicerade den. Så om du läste den på torsdag före klockan 13, fick du en icke fullständig oredigerad version.


Jag får försöka skriva lite oftare och lite kortare så kanske jag hinner bli klar innan den skickar ut sig själv i etern.

Rapport från gården + några bilder från Skåne

Mina nya fina hönor, Lilla Silke och Blomman börjar acklimatisera sig. Silke har hittills värpt fyra ägg, pyttesmå, men så är hon också en väldigt liten höna. Hon har dock inte hittat in i redet än, utan värper på golvet i hörnet.
Och inte sitter de och sover på den "rätta" sovpinnen med gödselskiva under, utan på pinnen framför redet. Så det blir till att leta i halmen när man gör rent.
De har bara fått vara i den inre hagen med nättak över, eftersom de fortfarande är så skygga. Grannens katt är väldigt intresserad och jag vill inte att de skall stressas. Men även om det inte är någon stor hage, så är det nytt för dem och mycket att undersökas.

Och inte kommer de emot mig när jag kommer med mat. Nej de springer iväg som yra höns, de små liven. Förstår de inte att jag bara vill dem väl??
Tålamod, tålamod. Det blir väl så när man rycks upp från sin trygga hemvanda miljö där man gått i en stor flock med vakande tupp. Men de kommer att förstå så småningom att jag är den nya tuppen! De är bara lite ovana med gotländskan, har ju bara hört skånska tidigare.

När vi var i Skåne hade sniglarna bråda dagar här hemma. Då fick de ostört smaska i sig allt de hann.
Pumporna var helt avskalade, återstod en tunn pinne, de flesta tagetesar lika så. Dahliorna halvt uppätna, liksom bönorna. Spenat, mangold, broccoli, sallat, rödbetor var ordentlig tilltufsade.

Så jag fick skynda mig att skörda. Har ätit den första squashen och i går blev det spenatsoppa på egen spenat, lite mangold och en bit broccoliblad och ägg från hönskompisarna i Skåne.
Broccoli skivades, förvälldes och lades i frysen. Bladen mixar jag till gröna drinken.
Små gurkor äter vi varje dag, men den exklusiva växthusgurkan (41 kr för fyra frön, varav bara ett grodde) har inte ens fått blommor än.
Till frukostgröten i morse plockade jag krusbär, något smultron, svarta och röda vinbär och hallon. Tyvärr har de gula hallonen tagit över så det knappt finns några röda kvar. Jag har för mig att de röda innehåller mera näringsämnen än de gula. Någon som vet?

Så till sist några bilder från södra Skåne.





Här bondar jag med Lilla Silke. Jag föll för henne direkt förstås.

 
 





Silke med kompisar

Några bilder från charmiga Ystad.
Nej vi träffade inte Wallander, men staden kryllade av turister.

 

Rosengården i hjärtat av Klosterträdgården, en ljuvlig oas.
I mitten står en brunn formgiven av Camilla Bergman

Pilgrändshuset (om jag minns rätt). Nordens äldsta korsvirikeshus från 1480.
 



Till sist Anderslövs Gästgivaregård där vi åt lunch.
Även här historisk mark. Krogen har anor från 1500-talet. Denna byggnad är från 1812.

Vi åt förstås inte upp all färsk potatis vi fick på tallriken och berättade för den trevliga servitrisen att vi hade hönor som vi skulle frakta 65 mil. Skulle vi möjligen kunna få en "doggie bag" till dem att ha under resan? Inga problem. Hon tyckte det lät jättekul och fantastiskt att man åkte från Stockholm till Skåne för att skaffa höns.

Men som ni nu vet - det var ju inte vilka hönor som helst.