När jag i början på sommaren, efter ett drygt halvårs jobbiga undersökningar, fick beskedet att cancern var tillbaka och spridd i lymfsystemet längs hela aorta, kändes det tröstlöst.
Jag trodde att jag trots allt blivit av med cancern för gott.
Det var en eländig, dyster prognos, dubbla cellgiftsbehandlingar planerades, jag fick en port inopererad, risken att njurarna skulle slås ut var stor och risken för återfall var så gott som 100-procentig. Men jag skulle i bästa fall få några extra månaders liv. Men vilket liv?
Jag var mycket ambivalent hur jag skulle göra. Jag beslöt att skjuta upp på cellgiftsbehandlingen och åka till Arcadiakliniken i Tyskland.
Där fick jag alternativa behandlingar som hypertermi, c-vitamininfusioner, ozonterapi, rätt kost, samtal osv och peppades till att ha tilltro till min kropp och tillåta mig att ha ett så bra liv som möjligt så länge som möjligt.
Full av tillförsikt återvände jag hem, tackade nej till cellgiftsbehandlingen och har sedan dess läst mycket och gjort massor för att stärka kroppen och hjälpa mitt immunförsvar OCH JAG HAR MÅTT BRA HELA TIDEN.
Vid datortomografiundersökningarna visade det sig att tumörerna inte vuxit, vilket var en seger.
När jag gick i skogen idag fylldes jag av en sån enorm stark känsla av tacksamhet. Såå tacksam för året som gått.
Tacksam till min underbara kropp som jobbar så mycket hela tiden för att hela mig så gott det går, tacksam för alla underbara människor som kommer i min väg och stött och hjälpt mig med sina behandlingar.
Det är dumt att nämna några, så lätt att glömma någon, men jag vill ändå nämna Fia, Metha, Christian och framför allt min systerdotter Maria. Hon har inte för ett ögonblick trott att jag inte skulle klara av detta, hon har gett mig positiva bilder, frekvensterapier och program som jag jobbar med varje dag. De parasiter och virus som invaderat min kropp har det väldigt besvärligt nu.
Och jag känner stor tacksamhet att jag har en så underbar familj. Sönerna, Richard och Henrik som ställer upp och hjälper oss med praktiska saker när de hinner och som jag gjorde en härlig roadtrip i USA tillsammans med i somras med ljuvliga minnen för livet, min man Christer, som skjutsar mig till undersökningar och hela tiden finns i min närhet och som köpte IR-bastu till mig i julklapp i fjol. Denna IR-bastu som jag älskar, badar i varannan dag, den ger kroppen den värme, hypertermi, den behöver och för säkerhets skull strålar jag lite extra på den ytliga stora tumör som jag känner.
Det är så kul då jag "går in i kroppen" och ser hur dessa stackars mobbade cancerceller först försöker vara tuffa och hålla emot försvarscellerna, men till slut ger vika och transformeras så de får vara med i gemenskapen och glädjen. De har gjort vad som krävdes men nu behövs de inte längre, i alla fall inte som cancerceller.
Jag har lärt mig att ta det lugnt, älska mig själv, leva här och nu, inte öda energi på saker som inte ger mig något, ge kroppen de näringsämnen den vill ha för att kunna jobba optimalt. Utan cancern hade jag nog varit en annan och mera prestationsinriktad person, sån som jag var tidigare.
Att lära mig att tillåta mig att vara älskad för den jag är och inte för vad jag gör, det tog dryga 60 år...
Jag ser framtiden an. Vi kan inte bromsa åldrandet och att bli vän med döden gör det också lättare att leva.
Men ännu vill jag vara med ett tag.
Så jag fram emot nästa år, med allt vad det innebär av glädje och sorg. Livet skall levas så länge vi finns i det här jordelivet.
Så önskar jag er alla, ni som gett mig så mycket hopp, alla positiva tankar ni sänder, från mitt hjärta ett riktigt
GOTT NYTT ÅR med mycket kärlek, glädje och god hälsa.
